Jag kallade det självbetitlade debutalbumet för punksoppa. Då var All Systems Go OK, men inte något jag ständigt tagit fram och förkovrat mina trumhinnor med. Soppan var lite väl utspädd och sa nog inte så mycket varken till smak eller färg. Låt mig säga att skillnaden mellan en soppa och en odyssé inte är så […][...]

Jag gillar titeln. Det är nog bara att tillstå att ”Verbal Jujitsu” är ett skönt namn som The Kooks lyckats knåpa ihop. Tyvärr håller inte titeln vad den till ytan lovar. The Kooks är tillbaka med ett album för första gången sedan 1999, och utan tvekan är det med en aningen magert resultat. Jag gillade […][...]

No Fun At All (nedan NFAA) har alltid spelat en speciell roll i mitt förhållande till den typen av snabb, melodiös (nästan trallvänlig) och välspelad skatepunk som bandet representerar. Åren i början av 1990-talet präglades av en slags öppen rasism som nästan blev rumsren hos folk genom Ny Demokrati och Ultima Thule. Luften hade blivit […][...]

Jag vet att jag borde sabla ned ”Det är så jag säger det”. Rida över Håkan Hellström med en kavallerichock utan att tveka. Det är mycket jag borde. För Håkan Hellström är kejsaren utan kläder. Han snor hela låtar. Han återanvände gammalt material. Han gottar sig åt elände. Han framstår som en svärmorsdröm men är […][...]

Jag trodde jag hade skrivit allt som jag kunde förmå att skriva om Christian Kjellvanders musik. Jag hade skrivit om Loosegoats och Songs of Soil (Christian tillsammans med brodern Gustaf Kjellvander). Det var med en tveggad glädjekänsla i magtrakten som jag mottog ”Songs from a Two-Room Chapel”. Skulle inte det här bli tjatigt? Kunde den […][...]

Nu har hyllningkörerna lagt sig lite, och The Teenage Idols, som legat hemma och gnagt i min CD-hylla, är på något sätt återigen öppen för lyssning. För är det något som jag är allergisk mot, vid sidan råa morötter, så är det skivor som prackas på mig. Recensenter som hyllar och jämför med än den […][...]

Det är första gången jag får en skiva i min hand från Background Beat, en underetikett till Startracks. Till min glädje är den dessutom bra. Leiah är bandet som ursprungligen kommer från Gävle, en elektrifierad kvartett med en lång hardcorehistoria, och en egen historia på tre album. Tydligen blir fan religiös när han blir gammal. […][...]

Så nära du kan komma. Ja, så borde nog Kimya Dawsons album ”I'm Sorry That Sometimes I'm Mean” karaktäriseras. En skiva så rak, så ärlig, så ren i sin smuts att den slår in vareviga dörr hos mig. Albumet är det första av tre soloalbum som Dawson släpper. ”I'm Sorry…” är ett album fyllt med […][...]

Sliten av all individualisering? Trött på det ständiga trycket på dig som arbetstagare eller chef? Grämd av egoism? Utmattad av alla konsumtion? Om du svarar ja på dessa frågor så har nog Wilt gjort en skiva passande till ditt liv. Det irländska bandet Wilt släpper nu sitt andra album, och räds inte säga vad de […][...]

I förra numret av Sonic så fanns en artikel om att Detroit som rockstad återigen är stadd på god fot. Banden stöttar varandra, och de lyckas göra något eget mitt i floran av rockband med för smala jeans och för korta skinnjackor. The White Stripes får väl sägas stå för just detta. Som sagt Detroit […][...]