Sliten av all individualisering? Trött på det ständiga trycket på dig som arbetstagare eller chef? Grämd av egoism? Utmattad av alla konsumtion? Om du svarar ja på dessa frågor så har nog Wilt gjort en skiva passande till ditt liv.

Det irländska bandet Wilt släpper nu sitt andra album, och räds inte säga vad de tycker. Sångaren och gitarristen Cormac Battle är tydligen förbannat trött på konsumtionssamhällets individualisering, egoism och passivisering, ja i varje fall handlar i stort sett varje låt på ”My Medicine” om just detta. Bandet som var en trio har blivit en kvartett (förutom Cormac, Mick Murphy (bas) och Darragh Butler (trummor) har Derren Dempsey börjat lira gitarr i bandet). En skiva född ur frustration blir oftast gripande eller frustrerande. Wilt blir frustrerande.

Visst är det här bandet duktiga och bra producerade (David Eringa), men vad betyder det om låtarna inte känns helt äkta. Jag tycker det är kul att bandet allt som oftast låter som ett långkok av Bad Religion och REM, jag köper det helt enkelt. Jag gillar likaså att dessa irländare friskt lånar från både amerikansk emotionell rock (jfr med Live och tysk hit-liste poprock (lyssna in er på de sköna synth-ljuden!).

Vad jag inte köper är dock all ilska som kanaliseras i något ingenting. Jag blir frustrerad. Vad vill Wilt egentligen? Vad är deras mål? Att gripa tag i mig? Det gör de inte, de gör mig frustrerad. För visst kan det vara kul och bra att höra på människor som är arga, men att göra det i 40 minuter utan att greppa poängen…. Det känns rätt onödigt.

Wilt får väl godkänt, men mer är det inte. Räddningen är första låten på skivan ”Distortion”. En hit. En rökare. Så känner du för lite frustration, ta lite av Wilts kur. Jag klarar mig nog ändå.