Tre saker bör finnas i närminnet de närmaste minuterna. För det första så var jag en av de där nördarna som The Donnas bara älskar att sabla ned. Vareviga text handlar om de coola killarna (som i och för sig hela tiden tas ned på jorden av tuffa brudar), festerna och den så rockiga livsstilen. […][...]

På samma sätt som pärlplattan är på stark frammarsch igen så är Square ett band i tillväxt. I varje fall om ska gå efter omslaget på deras första fullängdare ”Organized music”, som är en orgie i pärlplattebyggande. Square är en septett sprungen ur Örebro efter befruktning av Operation Ivy. Men det är inte lätt att […][...]

Jag minns när jag intensivt lyssnade på Cobolt. Det var i slutet på 1990-talet och deras indierock tilltalade mig. Det var det lilla Sverige i den norra hemisfären som på något vis trängde sig på. Detsamma när jag i början av 2000-talet fann musikalisk samhörighet med Starmarket. Kanske aningen mindre introvert än Cobolt, men trots […][...]

Tänk på att skivans titel för en människa utan franska i bagaget är outtalbar. Tänk dessutom på att finstämd musik inte alltid är enkel utan förhållandevis avancerad. Tänk också på att kraften i musiken inte alltid kommer från texten, sången eller en bullrig orkester utan från den stämning som frammanas. Tänk på människor med pop-komplex […][...]

Jason Pegg tar sitt band Clearlake från en klarhet på debutalbumet ”Lido” till en annan på det senaste albumet ”Cedars”. Utan tvekan har bandet inte tappat i nyansrikedom eller bra låtar. Snarare tvärtom. Med tydlig vilja och utsatt mål tar bandet nya avstamp in i det mörkare och det mer komplexa. Till och med skivan […][...]

När Patrik Hamberg recenserade Bucks andra album, ”Hello Holland”, så sa han att bandet lät som Bad Cash Quartet fast bra på riktigt. Det var en formulering som provocerade mig. Jag gillar av någon outgrundlig anledning Bad Cash Quartet, och det föreföll mig orimligt att de var dåliga och Buck så hiskeligt bra. Jag vet […][...]

Jag har svårt att definiera The Klerks. Jo, någon form av poprock är det väl. Det finns såklart elgitarrer, trummor, elbas och synth. Det finns skönsång från Jon Allesson och Peter Andersson, och det finns ett släktskap med svenska band som The Kooks, Motorhomes och Kent. Men finns det något som fastnar? Finns där någon […][...]

Jag stod på centralstationen i Stockholm när jag hörde ”Palace Station” spelas på SJ:s undermåliga intern-TV. Jag lystrade därför att det där bandet Melody Club varken lät särskilt svenskt eller särskilt 2002. Vem vill låta sång och kör nästan dränkas i en matta av synth och ilskna gitarrer. Jag tyckte nog låten var rätt bra. […][...]

”Muted to a Whisper” inleds med en av 2002 års bästa låtar, och det är därför jag vill omnämna detta album trots att det släpptes redan i oktober. Utan tvekan låter ”Lupinne” som en symbios av Radiohead och Kent, men är ändå eller tack vara det är det en ångestfylld fröjd till låt. Spröda elgitarrer […][...]

Denna höst 2002 har jag lyssnat intensivt på Woodie Guthrie. Lyssnat och funderat både på Woodie Guthries egna inspelningar och en del tolkningar av hans material. Mest fäst har jag blivit vid Billy Bragg och Wilco som tonsätter och tolkar hans texter på de underbara skivorna ”Mermaid Avenue” och ”Mermaid Avenue vol II”. Ibland sägs […][...]