Nu har hyllningkörerna lagt sig lite, och The Teenage Idols, som legat hemma och gnagt i min CD-hylla, är på något sätt återigen öppen för lyssning.

För är det något som jag är allergisk mot, vid sidan råa morötter, så är det skivor som prackas på mig. Recensenter som hyllar och jämför med än den ena och än den andra. Tyckare som påstår att just detta är det största sedan Mozart satt finkomponerade. Kompisar som bara måste ha just The Teenage Idols. Av en slags dålig princip blir jag så skeptisk att jag skiter i det. Jag förväntar mig inte att någon känner igen sig i det så kallade påprackningssyndromet, men det fick i varje fall The Teenage Idols att ligga still i hyllan fram tills nu.

Skulle jag känneteckna tonårsidolernas musik så är det en slags ragu på MC5, Stooges, Cramps och över huvud taget nedskitat amerikanskt 1960-tal. Där är jag överens med hyllningskören. Tomas, Gérman, Halvard och Caroline levererar just detta. Kompositioner inspirerade av garaget och dess attribut. Attityd, skinn, svarta brallor och skor från Sko-Uno.

Jag slås också av det självbetitlade albumets skoningslöshet och energi. Visst finns det hästkrafter här, men utan den finess som The Hives alltid levererar och definitivt utan den skruv på låtarna som Stooges kunde frambringa. Jag charmas, men tröttnar rätt snart. För låt efter låt släpper lös varenda ventil och bränsletillförseln står på fullt riff efter riff. Överdrivet och otyglat.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det räcker inte med att ha flest hästkrafter under huven, du bör kunna hålla i ratten också. The Teenage Idols hade tjänat på att stanna upp och fundera ibland. Utvecklat melodierna en aningen. Känt om skrik alltid lönar sig i varje sång. Släppt lite på gaspedalen helt enkelt. Det hade i varje fall lätt till en liten mer långvarig romans mellan mig och The Tennage Idols.

Men jag misstänker att mina tankar spelar mindre roll nu. Det är förmodligen fullt i garaget och bandet kör på ”Soul Punk” allt vad de orkar. Kul ett tag, men förskräckligt enformigt på sikt. Var är glädjen, var är glimten och var är stilen? Var finns allt det som gör att högoktansband blir uthärdliga? Inte hos The Teenage Idols i varje fall.