Ume-bandet The Facer har fått enormt mycket uppmärksamhet med tanke på att de bara släppt en endaste EP tidigare. Mycket av snacket har handlat om den obegripligt karismatiske sångaren Poul Perris som anför bandet med en sällan skådad energi på scen. Många superlativ har använts för att beskriva hans utstrålning och närvaro när han kliver […][...]

”Vår orkester heter bob hund och vi är de enda som kan säga det!”. Det ligger mycket i den kommentaren. Thomas Öberg – förlåt, Rock-Thomas, ska det vara – är en av de få artister som verkligen behärskar det här med mellansnack på konserter. Det brukar oftast bli tråkiga transportsträckor mellan låtarna, där sångaren i […][...]

Under 80-talets mitt poppade det upp insamlingar och välgörenhetsgalor i parti och minut. Det hela fick ordentlig fart när hungersnöden i Etiopien var som värst och Bob Geldof drog igång Band Aid som snabbt följdes av ett antal behjärtansvärda projekt. Då var det 80-tal och vi i västvärlden avnjöt en högkonjunktur vilket bidrog till att […][...]

Nina har gjort det igen! Denna kvinna med efternamnet Ramsby har på tre ynka år varit med i tre olika grupper som i tre vitt skilda genrer har bjudit på fantastiska skivor. Först var det hårt rockande – numera nedlagda – Salt, som bara hann med en riktig skiva – den lysande ”Auscultate”. Sedan kom […][...]

1998 års platta! När man väl konstaterat detta återstår bara att motivera varför?!? Detta musikaliska fenomen som är världsbäst i deras egna patenterade bob hund-genre är alltså tillbaka med en ny fullängdare. Även om ”Jag rear ut” saknar en hitlåt av riktigt samma kaliber som ”Düsseldorf” från ”Omslag: Martin Kann” så tycker jag att den […][...]

Geoff Tate och resten av Queensrÿche har gjort världens mest helgjutna platta. Den heter dock inte ”Q2K” utan ”Operation Mindcrime” och är något så ovanligt som en hårdrocksmusikal med ett politiskt konspirationstema och inslag av opera. Skivan ansågs ha så kontroversiella texter att den totalförbjöds i USA när den släpptes. Drygt tio år har gått […][...]

Året var 1989. ZTV var inte ens påtänkt och MTV var fortfarande långt ifrån var mans egendom. Eftersom vi var och hälsade på en släkting som hade kabel-TV så gällde det att passa på. Plötsligt var de bara där; mittemellan Madonnas ”Cherish” och någon annan dussinlåt. Tempot var högt. För att vara MTV var det […][...]

Ben Harper har svårt för att bestämma sig. Det finns ju så många typer av musik man kan spela. Frågan är bara hur många som ryms på en och samma skiva utan att helhetsintrycket blir splittrat? I teorin blir svaret: hur många som helst, så länge man finner en röd tråd i materialet. Det är […][...]

Debuten ”This” bjuder på en samling låtar där maskiner och instrument av ”kött och blod”, samverkar i en mycket väl fungerande helhet. Precis som skivbolagskollegorna Baxter (vars Carl-Michael Herlöfsson har producerat), undviker de framgångsrikt att musiken blir kall och steril, tack vare starka melodier och en levande produktion. Till sin hjälp har de Fläskkvartetten som […][...]

Saxon tillhör barndomens gamla hjältar. Jämfört med de andra favoriterna Iron Maiden, var deras stora fördel att gruppnamnet var lättare att uttala för en hårdrocksälskande tolvåring. Dessutom tyckte jag att Eddie var lika delar fånig och otäck, men aldrig särskilt tuff. Då var det bättre med Saxon som huvudsakligen koncentrerade sig på musiken. Det har […][...]