Ben Harper har svårt för att bestämma sig. Det finns ju så många typer av musik man kan spela. Frågan är bara hur många som ryms på en och samma skiva utan att helhetsintrycket blir splittrat? I teorin blir svaret: hur många som helst, så länge man finner en röd tråd i materialet. Det är emellertid svårt att omsätta i praktiken. ”Burn to Shine” är ett bra exempel på detta.

Skivan inleds lovande med de försiktiga, känsloladdade ”Alone” och ”The Woman in You”, men sen går det snett direkt. Av någon anledning följs de upp av ”Less” som låter som om Ben har käkat testosteron i pausen mellan låtarna och förvandlats till muskelrockare helt plötsligt. Knappt har man hunnit registrera genre-bytet så tonar den akustiskt pompösa ”Two Hands of a Prayer” upp, och han sjunger åter igen med den spröda, nästan spruckna röst som han inledde skivan med; vilket får mig att undra om jag bara inbillade mig det tvära kastet tidigare. Att så inte är fallet blir jag förvissad om när resten av låtarna spelas upp och bjuder på en sjuhelsikes färd.

Det blandas hej vilt mellan: sprakig 20-talsjazz i ”Suzie Blue” – light-pop-funk med human beat box i ”Steal My Kiss” – hästjazz-power-pop i titelspåret, och country i den avslutande ”In the Lord's Arms”. Det känns som om Ben Harper och hans (o)skyldiga medbrottslingar skulle ha gjort en bra mycket bättre platta om producenten JP Plunier hade hållit dem i stramare tyglar. Det är inte direkt dåligt – vissa spår är riktigt bra – det är bara så fruktansvärt. osammanhängande att man inte hänger med i svängarna och när skivan är slut har man glömt vad det var man egentligen lyssnade på.

Vill du prompt köpa något med Ben Harper och redan har alla tidigare plattor, så köp singeln ”Burn to Shine” som innehåller en finfin, akustisk tolkning av Marvin Gayes ”Sexual Healing”. Den ger mer valuta för pengarna än åtta av skivans tolv spår tillsammans.