Året var 1989. ZTV var inte ens påtänkt och MTV var fortfarande långt ifrån var mans egendom. Eftersom vi var och hälsade på en släkting som hade kabel-TV så gällde det att passa på. Plötsligt var de bara där; mittemellan Madonnas ”Cherish” och någon annan dussinlåt. Tempot var högt. För att vara MTV var det ursinnigt. Sångaren sjöng att han var ”Addicted to That Rush”, och det var ungefär så det kändes när gitarristen och, framför allt basisten, drog loss i den frenetiska soloduellen. Åter igen kunde jag konstatera att det fanns alldeles för många musiker som kunde göra bra mycket mer än jag förmådde med min rosafärgade Ranger. Till råga på allt var det dessutom en basist (!) som dribblade på strängarna på detta ouppnåeliga sätt.

10 år har gått. Jag försöker inte längre spela snabbt. Det är länge sen jag sålde Rangern. Intresset för ekvilibristiska strängbändare har svalnat en hel del. Men faktum kvarstår; Mr. Big är tillbaka efter ett par års paus. Det kommer som lite av en överraskning för mig eftersom jag inte har reflekterat över att de varit borta. Nu är i alla fall Pat Torpey, Eric Martin och Billy Sheehan här med en ny skiva; dock utan Paul Gilbert som valt att lämna gruppen. Han har ersatts av den namnkunnige strängbändaren Richie Kotzen som bland annat har ett stort antal instrumentalplattor i bagaget. Till hans mer tvivelaktiga meriter hör att han efterträdde den fyrkantige CC i fjomp-glammarna Poison
.

Medlemmarna i Mr.Big säger att de har funnit lusten att spela igen; därför har de lagt sina diverse solokarriärer på is och samlats igen för att spela in ”Get Over It”. Tyvärr märks det inte. Musiken är fortfarande den melodiösa hårdrock de alltid spelat, men de har förlorat lekfullheten som skilde dem från andra melodiösa dussinrockare.

Det var Paul Gilberts och Billy Sheehans dueller som gjorde Mr. Big intressanta. Nu när Gilbert är borta har inte Sheehan någon att leka med längre. De superfeta, superspända bassträngarna mullrar inte som förr. Hans flyhänta tapping och ekvilibristiska teknik, som förlänat honom femti-elva prisutmärkelser som bäste basist i diverse omröstningar, är kraftigt nedtonad.

Naturligtvis finns det undantag. I inledande ”Electrified” märker man inte av att Gilbert saknas. Versen och refrängen sitter som gjutna och den obligatoriska duellen mellan bas och gitarr finns där. Men för övrigt känns det mest som en trött grupp med trötta låtar som försöker upprepa det de redan gjort. Balladen ”Superfantastic” är en blek uppföljare till framgångarna med de akustiska ”To Be With You” och ”Wild World”. Helhetsintrycket är att skivan inte är direkt dåligt; bara så fruktansvärt överraskningsbefriat, och till råga på allt saknar den en given hit.

Jag tror inte att Mr.Big kommer att hitta några nya lyssnare med ”Get Over It”. De är fortfarande snuskigt duktiga musiker, men de saknar låtar som sticker ut. Därför kommer de i medel-Svenssons ögon att förbli gruppen som välsignade världen med super-duper power-balladen ”To Be With You”. För mig kommer de att förbli gruppen som lärde mig att det finns sladdlösa borrmaskiner av märket Makita; och att det går att spela hårdrock med dem.