Saxon tillhör barndomens gamla hjältar. Jämfört med de andra favoriterna Iron Maiden, var deras stora fördel att gruppnamnet var lättare att uttala för en hårdrocksälskande tolvåring. Dessutom tyckte jag att Eddie var lika delar fånig och otäck, men aldrig särskilt tuff. Då var det bättre med Saxon som huvudsakligen koncentrerade sig på musiken.

Det har gått några år sen den tiden då veckopengen lades på tygmärken och olika tuffa badges och det var nästan lika länge sen jag la några pengar på ett vax med någon av grupperna. Jag har de obligatoriska best of samlingarna på cd, men jag har inte brytt mig om att köpa de senare studioplattorna. Därför var det riktigt intressant att sätta på ”Metalhead”.

Det är bara att konstatera att gamle, gode Biff Byford inte har tappat stinget i pipan. Hans tunna, pipiga, nästan feminina röst, svävar ovanpå de tunga riffen. Trots att det gått många år känner man igen sig. För även om gitarrerna har blivit tyngre finns den patenterade känslan för refränger kvar.

Det är nästan så att man ser klockans visare börja snurra baklänges och känner hur nackhåret växer sig långt igen. Bara nästan. Den stora bristen med den här skivan är att den kommer femton år för sent. Hade den kommit innan ”Crusader” hade jag inte suttit och skrivit denna recension just nu. Jag hade varit fullt upptagen med att plocka ut ackorden och lära mig texterna till ”Metalhead”, ”Travellers in Time” och ”Piss of Bomb”. Mamma hade med största säkerhet knackat på dörren just nu och sagt åt mig att sänka volymen. Men som bekant står inte tiden stilla. Jag har utvecklats och det har även Saxons musik till viss del, och det är inte alltid roligt att träffa ”kompisar från förr”; men i detta fall är det med ett stort leende på läpparna och en headbangande skalle.

Nostalgin gör att det känns stort. Inte lika stort som när jag på den gamla goda tiden, efter flera veckors pluggande, lyckats memorera hur många trumpinnar som de avverkat och hur många koppar te de druckit under en turné. Det är inte heller lika stort som när jag otaliga år senare hade äran att introducera bandet i den nobla konsten att dricka lakrits-shots efter en kaotisk spelning i Örebro. Jag hade svårt att tro att det verkligen var sant att jag satt och drack med mina gamla idoler, och de hade tydligen minst lika svårt att tro mina varningsord om att det verkligen var fullt av etanolmolekyler i den välsmakande sörjan. Jag har nog inte riktigt förstått det än idag men att jag inte ljög blev de snabbt varse. Det var tider det.

Men nu har jag inte tid att drömma mig bort och skriva längre. Måste hänga på mig luftgitarren och hjälpa till i solot på ”All Guns Blazing”!