Det har gått femton år sedan en av världens absolut bästa låtar såg dagens ljus. Skriven av Eric Kupper och producerad av Frankie Knuckles och John Poppo var ”The Whistle Song” den absoluta kronjuvelen på Knuckles fullängdsdebut ”Beyond the Mix”. Christophe Le Friant har förmodligen lyssnat ganska många gånger på ”The Whistle Song”. I alla […][...]

För inte särskilt många år sedan, även om det handlar om en evighet i Internet-tid, var mp3.com det självklara stället för demoband eller sovrumsrumsartister som ville nå ut med sin musik till en potentiell mångmiljonpublik. Med egna nedladdningslistor blev mp3.com en skuggkopia av de etablerade skivkanalerna, långt innan det blev självklart att sprida sina mp3-filer […][...]

Paris Hilton har spelat in en skiva. Jag förstår att det här kommer som en fullständig överraskning för er. Pengar kanske inte kan köpa lycka, men de funkar däremot alldeles utmärkt om man vill köpa sig sin egen skivinspelning, komplett med tunga låtskrivar- och producentnamn. Och en helt egen videokanal på en av världens största […][...]

Basement Jaxx gör några bra grejer på senaste skivan. De fortsätter att gräva upp sin egen stig långt vid sidan om de flesta andra. Det är en bra sak. De undviker att hoppa på det senaste årets kanske mest obehagliga trend: rockdansen. Det är en bra sak. Men resten. Nja. Okej, det här är självklart […][...]

”Laugh Now, Cry Later”. Ice Cubes senaste album, det sjunde i ordningen, sammanfattas smärtsamt väl av titeln. Det som de första genomlyssningarna nästan är en känsla av att det här nog inte är på riktigt, att Ice Cube bara skojar lite med oss, förvandlas efter ett tag till ett sorgsamt konstaterande att den forne NWA-medlemmen […][...]

”Mighty-O”, låten som sparkar igång Outkasts väldigt försenade ”Idlewild”-album, är första gången André 3000 och Big Boi rappar på samma låt sedan 2000. Det är pressmaterialet noga med att påpeka. Och visst. Tiden sedan ”Stankonia” har ju varit en tid av särboende för Outkast. Förra albumet var ju dessutom två – med separata omslag. Men […][...]

Ibland känns det som att slumpen är mer än en slump. Ja, rätt ofta faktiskt. Att jag hörde ”One Hundred Years” för första gången samma dag som himlen vräkte upp sina dammportar nästan för första gången sedan den varmaste och soligaste sommaren på hundra år belägrade Sverige var ett sånt tillfälle. Hösten var här. Eller, […][...]

Crowded House. OMC. Fat Freddys Drop. Recloose. Det tar inte särskilt mycket längre tid för mig att räkna upp alla nya zeeländska artister jag känner till. I ett av fallen sträcker sig kunskapen inte längre än en singel och i ett annat rör det sig om en artist som inte är nya zeeländare på riktigt […][...]

Om man har en förälder eller ett syskon som lyckats bli sådär överdrivet känd verkar det finnas två vägar att välja mellan: att göra något helt annat än det föräldern eller syskonet blev känd för eller att försöka sig på ungefär exakt samma sak i hopp om att det nog funkar en gång till. När […][...]

Det är lustigt med kärlek. Helt plötsligt, utan att man riktigt vet hur eller varför, vänder man sig om och upptäcker att den inte längre finns där. Ljuset faller lite annorlunda på den där känslomässiga spegelbilden man format sin värld kring. Ibland är det till och med så att det som en gång förenade nu […][...]