För inte särskilt många år sedan, även om det handlar om en evighet i Internet-tid, var mp3.com det självklara stället för demoband eller sovrumsrumsartister som ville nå ut med sin musik till en potentiell mångmiljonpublik. Med egna nedladdningslistor blev mp3.com en skuggkopia av de etablerade skivkanalerna, långt innan det blev självklart att sprida sina mp3-filer kors och tvärs.

Självklart dröjde det inte länge förrän de kommersiella krafterna och efter fem år köptes mp3.com upp av CNET. Men istället för att bygga vidare på den framgångsrika grunden stängde CNET ner alltihop, eftersom det enda de egentligen var intresserade av var att få ta över domännamnet som plattform för sin egen musikbetaltjänst.

Självklart tvärdog mp3.com i samma stund och förvandlades över en natt från marknadsjätte till en bagatell i periferin. En väldigt dyr bagatell i periferin.

Efter några års vakuum har mp3.com återuppstått. Under helt annat namn, i regi av helt andra människor och med ett, egentligen, rätt annat upplägg. I sin nuvarande skepnad föddes faktiskt myspace.com också 2003, men det är först det senaste året eller så som myspace-konceptet slagit igenom på allvar. Och skillnaderna jämfört med mp3.com till trots är grunden till framgången densamma: skaffa dig ett utrymme och marknadsför dig själv inför en mångmiljonpublik.

I denna nya myspace-rörelse, där musik mer och mer kommit att hamna i fokus, är brittiska Lily Allen en av de representanter som senaste tiden hamnat mest i fokus och alla som har hyfsat allmänt intresse för musik har säkerligen inte missat henne – stjärnskottet som skaffat sig skivkontrakt genom myspace.com.

Fast det är klart, att Lilys bror är skådespelare eller att pappa Keith Allen är känd komiker i hemlandet lär väl heller inte ha skadat när det gäller möjligheten att slå sig fram. Inte heller att styvmamma vid en tidpunkt hetat Julia Sawahla (dottern i ”Absolutely Fabulous”).

Men eftersom människor som lyckas på egen hand, oberoende av kontakter och skivbolag, är roligare att tycka om kan man ta att de delarna av Lilys liv friserats bort – eller åtminstone tonats ner. Pressmaterial brukar för det mesta vara noga att poängtera alla kopplingar till kända släktingar – men här nämns inget annat än att Lily ”startade allt på MySpace”.

Inte för att det spelar någon roll. Oavsett hur det tog sin början har Lily och hennes samarbetspartners (främst Future Cut) fogat samman ett album som spritter av charm och stilhoppande.

Det blir mullrande baktakt (vid något tillfälle lånade ackord från ”Ghost Town”), 60-talsekande cocktailjazz, Madchester-skrammel, mexico-ska, moderna klubbrytmer, plus ett stänk galen och struttande ragtime. På många sätt en smältdegel med samma kokpunkt som London.

Men trots att albumets producenter gör sitt bästa för att slita såväl album som artist i stycken är det aldrig något tvivel om att det är Lily Allen som är stjärnan i manegen. Beväpnad med sina vardagsbetraktande texter om vardagliga ting.

Alla som börjar tänka The Streets tänker helt rätt. Särskilt mycket känns jämförelsen i ”Knock 'Em Out”, med sin saloonpiano-garage backad av brötblås som skulle kunna vara Youngblood Brass Band som bakgrund till en text om hur man dissar folk på krogen.

Inget på ”Alright, Still” når samma höjder magiska höjder som Mike Skinners bästa stunder (”Weak Become Heroes” och ”Blinded by the Light”). Men vad viktigare är: ”Alright, Still” lyckas med det den gode Mike aldrig uppnått – att få till ett album som funkar från början till slut. Visst finns det stunder när ”Alright, Still” tappar lite fokus, men de stunderna är få.

Definitivt en av de charmigare debuterna på väldigt länge.