Recension
- Western Dream (CD) Bob Sinclar
- 2006
- Yellow Productions/Warner
Gitarrer och visslingar
Lyssna
Externa länkar
- Bob Sinclar
- Officiella sidan.
Det har gått femton år sedan en av världens absolut bästa låtar såg dagens ljus. Skriven av Eric Kupper och producerad av Frankie Knuckles och John Poppo var ”The Whistle Song” den absoluta kronjuvelen på Knuckles fullängdsdebut ”Beyond the Mix”.
Christophe Le Friant har förmodligen lyssnat ganska många gånger på ”The Whistle Song”. I alla fall med tanke på att fransmannens fjärde album i princip är byggt runt Eric Kuppers skapelse.
Okej, det är förstås att göra saker och ting så enkelt för sig som det bara går. Men ändå.
Det finns två spår som båda lyfter sig rätt långt över de övriga. Den ena är fotbollssignaturen ”Love Generation”. Den andra (som dessutom är i en klass helt för sig själv) är ”World, Hold On”, med ännu en fantastisk insats från Steve Edwards.
Två låtar som båda är byggda kring en visselslinga. En visselslinga där man inte måste kisa särskilt mycket med öronen för att höra ”The Whistle Song”.
En bit efter kommer snygga gitarrsambafesten ”Amor, Amor” (med sång av Catia Werneck), ”In the Name of Love” (och ja, den sistnämnda är en ren kopia av ”Love Generation”) och rent akustiska och solnedångsglittrande vackra ”Give a Lil' Love”.
Med något undantag serveras sedan resten av ”Western Dream” i en av två smaker: ännu fler (och ännu mer anonyma) ”Love Generation”-kopior med en akustisk gitarr i centrum eller dansrytmer indränkta i riffande elgitarrer. Den första kategorin är helt okej, om än ganska intetsägande – den andra bitvis riktigt otäck. Det mest lyckade axplocket ur den sistnämnda kategorin är slideguitarhousen ”Tenneesee” (på mer än ett sätt en hyfsat nära släkting till Basement Jaxx ”Take Me Back to Your House”) och det värsta är det rätt fantasilösa försöket att raggafiera ”Gonna Make You Sweat (Everybody Dance Now)”.
Nu kanske det kan tyckas som att hela den här recensionen är ett enda långt svepskäl att få säga att ”The Whistle Song” är helt fantastisk. Det är förmodligen rätt nära sanningen, men det finns två skäl till.
”World, Hold On” och att Ron Carroll allra sist får chans att predika över ”Love Generation”.
Publicerad: 2006-09-10 00:00 / Uppdaterad: 2006-09-10 00:00

En kommentar
ola andersson-musik
#
Kommentera eller pinga (trackback).