Jag har länge känt till och haft ett gott öga för bandet Earth Crisis, trots att jag aldrig kunnat ta till mig deras musik. De är nämligen det välkända hardcorebolaget Victorys största band, samt ett av musikvärldens mest kända veganband. Visst kan det kännas trivialt att förspråka politik genom musik. Jag vet att det är […][...]

Vad skriver man om en skiva som växer och växer, men som inte riktigt vill lägga sig tillrätta? När det hela tiden dyker upp nya saker i ljudbilden som kräver ens intresse, och när man hela tiden ändrar sig om vilka låtar som egentligen är bäst. Man kan förstås plocka isär plattan i minimala beståndsdelar […][...]

I och med sin förra platta fick legendariska Dwarves mycket uppmärksamhet. De hamnade på stor etikett och allting verkade gå bandets väg. De blev mer lättillgängliga men fick samtidigt goda vitsord från alla håll och kanter. Det verkade som om de hade hittat en gyllene medelväg mellan god, sund icke kompromissande kreativitet och kommersiell gångbarhet. […][...]

Jag vet inte vad Blindside kallar sin core; hard, noise eller emo. Kanske kallar de inte sin musik för core över huvud taget, men jag skulle nog använda alla termerna på en gång och fylla på med en del till. För det tycker jag musiken på ”A Thought Crushed My Mind” kräver. För att förenkla […][...]

Det första som hände när jag stoppade Wolf i cd-spelaren var att jag trodde jag skulle dö. Jag har nämligen blivit itutad att strax innan man dör passerar en liv i revy. Och det var precis det som hände, hela min uppväxt blixtrade förbi. Tacka fan för att jag blev rädd! När jag ett par […][...]

Ångestfylld och arg hardcore hamnar sällan på listorna eller får någon direkt uppmärksamhet från mainstreamkulturen. Det finns undantag men de är få. Refused fick en hel del uppmärksamhet, och även Blindside har fått ett par minuter i rampljuset. Men sedan är det stopp. Jag kommer i alla fall inte på några andra som fått en […][...]

Det är det här som är garagerock per definition, men jag tror att jag vill lägga till epitetet punkrock vid sidan av. Eller helt enkelt bara kalla det för 90-tals garage. Go Go Racing är ett stompigt, rått och opolerat album som till stora delar är inspelat live. Det rör sig om tre ackord, fuck […][...]

Svenska Mother Superior släppte sitt andra album – ”The Mothership Movement” – i januari 1999. Dock inte i Sverige. Vi har fått vänta, men nu är det här. Allt verkar inte riktigt ha gått Mother Superiors väg. Sharon Osbourne har varit intresserad, men där hände inget, manskapet har förändrats och skivan försenades. Men det verkar […][...]

The Deadlights är ytterliggare ett i raden av aggroband som tjänar sina pengar på grund av att band som Sepultura, Tool, Korn, Deftones och Limp Bizkit sparkat in dörrar. Visseligen finns det ingen hiphop med i bilden, men tyngden, groovet och dynamiken finns där. Band kan inte klandras för att andra har gjort grovjobbet, men […][...]

Den värsta sortens musik är den som inte berör alls. Den näst värsta musiken är den som Day Be Mine sysslar med. Musik som man instinktivt gillar, men som aldrig kommer riktigt ända fram, musik som aldrig lyfter. Varför borde jag tycka om Day Be Mine? Jo, jag har en teori om att musik som […][...]