The Deadlights är ytterliggare ett i raden av aggroband som tjänar sina pengar på grund av att band som Sepultura, Tool, Korn, Deftones och Limp Bizkit sparkat in dörrar. Visseligen finns det ingen hiphop med i bilden, men tyngden, groovet och dynamiken finns där.

Band kan inte klandras för att andra har gjort grovjobbet, men det jag blir sur på är att några riff och arrangemang i princip känns stulna rakt av. Det skulle inte ha behövts. The Deadlights skulle säkert ha klarat av att vara tillräckligt egna i alla fall. De är nämligen förbannat bra.

En annan sak som är obegriplig är ofoget att lägga med en låt som ”Sweet Oblivion” som inte är annat än radioanpassad smörja. Aggressiviteten i musiken är något nedtonad och ersatt av lite mer utslätade melodier samtidigt som sångaren Duke ägnar sig åt popsång i Placebo-skolan! Men det blir än värre. I låten ”Foolish Pride” har man tagit steget fullt ut. Det är poprock och södra Kalifornien, sval bris och alternativt tonårsdisco. Det är helt enkelt hårdrock hämtad från början av nittiotalet svagt influerad av John Frusciante! Brrr.

Avslutande ”Falling Down” är ännu en en lugn låt, men dem här gången är det akustiska gitarrer, sitar och congas som kompar den Days of the New-inspirerade sången. Det blir mer åt Jar of Flies hållet (Alice In Chains) än power ballads.

Det är Sylvia Massy som har varit framme och producerat skivan (Tool och Powerman 5000), och i vanliga fall borgar det för kvalitet. Här där kvaliteten sviktar kan jag inte annat än undra vad hon höll på med under inspelningen. Hon är dessutom beskylld för att vara inblandad i valet att ta med den smörja som jag avhandlade ovan. Jag vet inte vad jag skall tro.

Huvuddelen av ”The Deadlights” är av ypperlig klass. Duke sjunger och vrålar helt i min smak och aggressiviteten känns äkta. Men jag kan inte annat än tänka på den mindre del som förstör så mycket. De har inte ens försökt att integrera dessa – låt oss kalla dem snälla – tongångar i musiken, de byter helt enkelt bara stil mitt i alltihop. Obegripligt.