Den värsta sortens musik är den som inte berör alls. Den näst värsta musiken är den som Day Be Mine sysslar med. Musik som man instinktivt gillar, men som aldrig kommer riktigt ända fram, musik som aldrig lyfter.

Varför borde jag tycka om Day Be Mine? Jo, jag har en teori om att musik som man lyssnat på i en viss ålder aldrig riktigt tappar taget om en. Den typen av musik som ger en ett leende på läpparna trots att man lyssnat sig både trött och utless på den för många år sedan. Day Be Mine har kombinerat delar av min uppväxts favoritgenrer och kommit fram till ett inte alltför tilltalande resultat. För all del kan jag inte tycka illa om det heller.

Det är lite thrashinfluenser, en hel del Pantera och stor portion grunge. Kanske har man lyssnat lite på band som Helmet och White Zombie också. Vad vet jag. Sångaren vill nog gärna poängtera arvet från sköna katter som Black Sabbath och Hendrix, men jag vill nog snarare säga att de överlag låter mest amerikansk collegeradiorock.

Jag kan som sagt inte säga att jag tycker illa om det här. För det är bra. Jag menar duktiga musiker har lyckats förvalta ett musikaliskt arv på ett bra sätt. Det trista är bara att det aldrig blir intressant.