Vad skriver man om en skiva som växer och växer, men som inte riktigt vill lägga sig tillrätta? När det hela tiden dyker upp nya saker i ljudbilden som kräver ens intresse, och när man hela tiden ändrar sig om vilka låtar som egentligen är bäst.

Man kan förstås plocka isär plattan i minimala beståndsdelar för att sedan bygga ihop den igen för att förstå vad det är som gör det hela så bra. Marx metod med andra ord. Men det känns lite kliniskt. Jag tror att jag avstår för att inte förstöra min egen njutning, jag vet nämligen inte om jag är intresserad av något annat än följa med på resan. Jag vill inte förstå, bara njuta. Lite som en charterresa där man blir kringvallad och serveras goda drinkar hela tiden. Man kunde inte skita mindre i var man varit, vad som sagts, eller vad man druckit, det är njutningen i dess rena form man är ute efter.

Det låter visserligen väldigt gammalgrekiskt att göra så. Bara njuta och inte bry sig, men det är nog vad man ska göra med ”White Pony”.

Vad ska jag annars säga? Deftones har gjort en Deftonesplatta. Man kan prata om mörkare influenser, nedtonad aggression, suggestivare tongångar, Brutalt vackra stämningar och geniala val av gäster. Men det förändrar inget. Inga andra än Deftones skulle kunna ha gjort den här plattan. Men visst, låt oss orda lite ovannämnda termer och påståenden.

Chino och hans vänner är kända för att gilla åttiotals musik, och de har vid upprepade tillfällen nämnt Depeche Mode som en influens på bandet. Chino har dessutom talat sig varm om både PJ Harvey och Sade. Pinsamt nog har han även hävdat att han gillar Culture Club… Visst åttiotalet kanske finns där, med allt vad det innebär, goth/depp, new wave och annat, men jag tycker inte att det är påtagligt. Men vad vet jag å andra sidan om goth/depp och new wave?

Chino ville göra ett mer känslosamt album, ett album med nerv och återhållsamhet. Det har man lyckats med. Närheten är bitvis skrämmande och jag undkommer inte ett ord som erotisk. Samtidigt ville Stef göra ett brutalare album då han även är inne på band som Meshuggah. Och varför inte? kombinationen är dödlig. Återhållen agression är spännande. Att man sedan tagit med Frank Delgado i bandet gör inte det hela mindre spännande. På förra skivan rockade han skivspelare på ”My Own Summer (Shove It)”. Nu när han med som bandmedlem känns det fullkomligt naturligt.

Dynamiken infinner sig väldigt snart, och påminner inte lite om Tool. Luft och släpande utdragna gitarmattor, byts ut mot stilla plockande på ett litet antal toner, för att i nästa stund bryta lös i hejdlöst riffande. Men hur mycket något än påminner om något annat, så blir det aldrig något annat än Deftones. Det beror på att den summa som Deftones tillsammans med den gamla vapendragaren Terry Date utgör, är mer än bara summan av delarna.

På tal om Tool så har James Maynard Keeenan varit med och skrivit albumets bästa spår ”Passenger”. En duett mellan de båda herrarna Moreno och Keenan är mer än vad någon hade kunnat hoppas på tror jag. Men tro inte för den sakens skull att de andra låtarna är sämre. De är bara inte ”Passenger”. Den låten står lite för sig själv.

Under ”Knife Prty” med gästande Rodleen instämmer jag fullt med Chino när han sjunger ”I can float here forever in this room we can't touch the floor”, och jag sluter ögonen när Rodleen börjar yla som en vilsen ångestfyllt kvinna som lämnats på en norrländsk myr i fullkomligt mörker.

”Feiticeira”, ”Elite”, ”Street Carp” och ”Korea” är plattans hårdaste låtar, de som låter mest som gamla hårda Deftones. Och det är lite intressant. Det känns som att man bytt fokus. I samband med förra plattan kunde man nog ha hittat fram ett liknande antal lite lugnare låtar. Men det gör absolut ingenting. Det är ett steg framåt, inget annat.

Nog med raljerande. Köp skivan. Den röda eller svarta. De numrerade, de innehåller en bonuslåt som Warner inte ville att jag skulle ha.