För ungefär ett år sedan intervjuade jag en musikprofessor. Anledningen var att jag en natt vaknade upp ur en mardröm där all musik hade tagit slut, alltså alla låtar som finns att skrivas hade redan skrivits. De allra mest innovativa musikerna försökte klinka ihop nya låtar men allt lät som Beatles. Det finns ju bara […][...]

Första gången jag hörde ”New Baby Boom” på radion blev jag minst sagt förskräckt. Jag har alltid gillat Nina Natri, ända sedan hon bestämde sig för att starta Fidget för massor av år sedan (alla som dissar Fidget får med min hårda handske att göra). Ett band som mer eller mindre dog ut efter ett […][...]

Under åren mellan 40-talet och 60-talet åkte Alan Lomax omkring i den amerikanska södern och letade upp människor som sjöng, han spelade in dem på sin lilla bandspelare och lade dem sedan i ett arkiv. Sedan dess har många tafsat på detta arkiv. Ni kanske minns inledningen av ”O Brother, Where Art Thou?” där fångarna […][...]

Ni har alla hört dem, på radio, på tv, på gatan. Första gången jag hörde dem ordentligt på riktigt började jag okontrollerat skaka, jag kunde inte styra min kropp, benen sprattlade i takt och axlarna försökte sig på någon funkmanöver. Jag befann mig i en bil vid tillfället och själva händelsen var på gränsen till […][...]

Det var på förvåren förra året som en bonde på västgötaslätten gjorde ett makabert fynd. Han var ute och inspekterande sina marker inför vårens sådd när han plötsligt skymtade något gult mellan ett buskage och en å. Nyfiken gick han närmare för att se efter vad det var som rörde sig bland gräset. Döm om […][...]

Läste en intervju. Air tillfrågades vilket det finaste ljudet de visste var. När man ställer en sådan fråga till en duo som ägnar sina liv åt att hitta, hitta på, producera och paketera elektronisk musik förväntar man sig vissa svar. Som till exempel –klangen av en plåtburk jag lyckades sampla häromdagen, eller –en syntheziad robotstämma […][...]

En tjej var ute och gick på en regnblöt gata i Göteborg när hon blev stoppad av en journalist. Dagen efter fanns hennes bild i tidningen. Hon hade blivit tillfrågad om vem hon helst dansade tryckare med och hon svarade – min pojkvän, sångaren i Ballboy. Han har skrivit en låt om mig. ”Welcome to […][...]

En man iklädd östeuropeisk hallickkostym komplett med öppen kråsskjorta och guldkedjor hängande över det täta brösthåret sitter framför oss. Hans simmiga ögon stirrar bestämt och febrigt rakt fram. Han öppnar en liten dosa, tar upp pulver på en liten skopa och snortar i sig. Han ser helt nöjd och nästan mordisk ut när musiken tonas […][...]

Häromdagen var jag på studiebesök. I hårdrockslandet. Det var ett smutsigt jobb men någon var tvungen att göra det. Som tur var blev jag insläppt i hårdrockslandet och det var inte ett helt otrevligt land. Invånarna bar någon slags nationaldräkt bestående av läderbyxor, gärna med snörning, t-shirtar med skräckinjagande motiv och asasmycken. Allt ackompanjerat av […][...]

På u.n.p.o.c.s hemsida finns en bild på Carlton Hill, en kulle belägen i slutet av Princes Street, huvudgatan i Edinburgh. På Carlton Hill finns en kopia av en pelarvägg av Parthenon. Bygget påbörjades av staden för hundratals år sedan men mitt i allt tog pengarna slut och kvar blev en sorgsen men vacker vägg. Sedan […][...]