Läste en intervju. Air tillfrågades vilket det finaste ljudet de visste var. När man ställer en sådan fråga till en duo som ägnar sina liv åt att hitta, hitta på, producera och paketera elektronisk musik förväntar man sig vissa svar. Som till exempel –klangen av en plåtburk jag lyckades sampla häromdagen, eller –en syntheziad robotstämma som låter som direkt ur 2001. Men en av dem svarar direkt, -min flickväns hjärtslag. Kanske det mest oelektroniska ljudet någonsin. Det är jävlarimamma det finaste jag någonsin har hört.

Med detta i tanken ger jag mig i kast med Talkie Walkie och det första jag hör är en fet könsklyscha. ”You could be from Venus, I could be from Mars”. Air tas med ens ned på jorden igen. Jag har ingen riktigt bra förklaring till hur de kan komma undan med det, mer än att det är de som är Air. De är franska – det kanske är något som försvinner i översättningen. För övrigt har texterna en minimal betydelse i Airs universum. Den största behållningen är det fantastiska uttalet av ”biological”.

Omslaget till Talkie Walkie är fullt med matematiska formler samt Air med varsin knuten skinnhandske och ett lätt förgrymmat ansiktsuttryck. Lite som två agenter ur en Bondfilm som skickats för att stjäla de hemliga formlerna som ska ge skurken makt att bygga en hiskelig förstörelsemaskin. Airs musik är dock lätt vetenskaplig. Det finns inget slumpartat i den, minsta ljud är omsorgsfullt laborerat. De har den goda smaken att aldrig vräka på för mycket, utan håller sig stilfullt till sin karakteristiska ljudbild. Det är så delikat att en liten tvärflöjtsslinga kan förändra en låt. Kan hända att det här låter tråkigt men det är det absolut inte.

Bäst är de när de bara koncentrerar sig på melodin som i ”Mike Mills”, en briljant symbios mellan en ensam gitarr och ett gäng klassiska stråkar. Talkie Walkie är Air när de är som allra bäst.