En man iklädd östeuropeisk hallickkostym komplett med öppen kråsskjorta och guldkedjor hängande över det täta brösthåret sitter framför oss. Hans simmiga ögon stirrar bestämt och febrigt rakt fram. Han öppnar en liten dosa, tar upp pulver på en liten skopa och snortar i sig. Han ser helt nöjd och nästan mordisk ut när musiken tonas upp i bakgrunden, en hård technoslinga ljuder och mannen utropar i takt med musiken – PITBULL! På var sin sida om honom kommer två brudar i slinkiga kläder och för mycket smink in i bilden och fnissar – terrier.

Den här fantastiska scenen är hustlern Dadan Karambolos inträde i filmen ”Svart katt Vit katt”. En film som svämmar över av balkanidyll. Den utspelar sig i en värld där kvinnor kan dra ut spikar ur plankor med rumpan, man måste vattna telefonstolpen för att kunna ringa och det finns solrosor överallt. Jag har sett filmer som den här, ”Gadjo Dilo” till exempel och totalt politiskt inkorrekt tänkt att – fan om det är sådant röj på balkan så vill jag åka dit. Verkligheten är att Emir Kusturica är hatad i sitt hemland för att ha lämnat Sarajevo under kriget och spelat in en film utomlands med serbiska pengar.

Ur elände kommer bra saker och en av de sakerna är Fanfare Ciocârlia. I sitt hemland Rumänien brukade de spela på bröllop och var berömda för sin skicklighet. Däremot hade diktatorn Ceausescu förbjudit all bra musik så deras konserttillfällen var begränsade. Först efter hans död fick de sin rättmätiga berömmelse och nu spelar de på konserthus världen över. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.

Antingen gillar man balkanmusik eller så får man eksem av det, men om man har minsta rytm i kroppen är det en omöjlighet att inte svepas med. Minns en spelning med Svarta Safirer i Göteborg där vanligtvis stela svennar skakade som polaroidbilder och glatt tryckte fast sedlar i pannan på musikerna. Fanfare Ciocârlias specialitet är att de kan spela så satans fort. De kan komma upp i 200 bpm med sina blåsinstrument. Spåret ”Besh O Drom” är ett gediget exempel där låten börjar långsamt och ömt och på fem minuter stegras till en vettlös blåsfest. Det är så bra att öronen börjar lossna.

Musiken går ändå in i märgen. Jag har ingen aning vad de sjunger om och det spelar egentligen ingen större roll för det känns (spänn fast er för nu kommer klyschan) äkta (det svider lite men det finns inget annat sätt att säga det). De sjunger som om deras liv hänger på en tråd. Inte sagt att man måste vara förtryckt eller någon gång varit nära döden för att göra bra musik men det finns inget konstlat med det. Bara ren skär musikalisk glädje, lika kraftfull vare sig det handlar om krig eller om tanter som drar ut spikar med rumpan.