”Åh. Eller Oj. Eller neej”, tänkte jag när jag ögnade igenom den talspråkliga pressreleasen för Park Hotell och såg att det var Mattias Alkberg som författat den. ”Jaså, detta är ett av hans skötebarn. Hmm…”

Jag har lite problem med herr Alkberg, därav den något negativa attityden. ”Det är en slags hatkärlek”, som jag uttryckte mig bara några dagar innan det att jag fick skivan på posten när jag skulle förklara vad jag kände för den mannen och den musik han gjort de senaste åren. Och då menar jag inte The Bear Quartet. Inga delade känslor för dem.

Men vad jag än känner för Mattias Alkberg BD ska inte gå ut över ett annat band, även om de har sina kopplingar (Christian Ramirez spelar i MABD). Inte i det här fallet i alla fall.

The Guest Who Stayed Forever är en EP med sex låtar och två videor. Undrande tittade jag på skivomslaget när jag var klar med ögnandet av pressreleasetexten. ”Varför står det A och B, det var väl rätt längesedan man faktiskt skrev ut A- och B-sida?” Förklaringen fick jag när det ramlade ut två skivor ur pappfodralet. ”Aha”. Logiskt. Men varför? Fyra låtar på skiva A, resterande två låtar samt de två videorna på skiva B. Mycket skivbytande, om man inte som jag lyssnar i datorn.

Dock är mina känslor för Park Hotell svåra att placera, de också. Det är bra. Bättre än andra svenska nykomlingar inom genren, såsom They Live By Night. Och det är inte tråkigt heller. Lite fina gitarrer, lite trevliga trummor och en perfekt röst. Det är rakt, rockpopigt, halvglatt. Det är bra. Det är inte tråkigt.

Men det sticker inte ut. Det låter som någonting man kunde vänta sig från ett ungt, svenskt indierockband. Och ibland räcker det alldeles utmärkt. The Guest Who Stayed Forever är inte årets svenska EP, men det behöver den inte vara. Den är värd att lyssnas på ändå.