Som så mycket annat förvirrar Sleeping Beauty mig. Det första som hände när jag fick skivan på posten var att omslaget gjorde mig konfys. ”Embrace” stod det med stora, illgröna bokstäver på vit botten. Strax ovanför det, med svarta bokstäver, ”Sleeping Beauty”. Snyggt. Två fjärilar också. Mycket smakfullt. Men i min hjärnas villervalla trodde jag förstås att det var bandet Embrace det hela gällde. Mailade till och med skivbolagskillen och råkade skriva det. Pinsamt. Sleeping Beauty heter de. Ju.

Tänkte gå på releasespelningen på Underbara Bar här i Stockholm. Jag plus en var det på listan. Tar med mig denna plus en. Går dit. ”Ni vet att det är stand up ikväll?”. Nej. Det visste vi inte. Jag mumlar fram någonting rörigt om att vi ska på spelning, tjejen i kassan förstår ingenting. Inte jag och min kompis heller. Väl hemma upptäcker jag att jag sett helt fel datum. Vi var ungefär en vecka för sent ute. Pinsamt.

Men, till det viktigaste. Även musikmässigt lyckas Sleeping Beauty, duon från Göteborg som i och med Embrace släppt sin debutfullängdare, göra undertecknad till ett känslomässigt hissåkande gytter av intryck och åsikter. För det går upp och ned.

Det börjar bra. In Your Eyes, den inledande låten, är riktigt trevlig. Lite radiobrus i början, stråkar, en hjärnhäftande refräng. Storslaget men skört. Efterföljande Do Not Let Me Go är mer klassisk med en något svängig men ändå 90-talstråkig refräng. Vi kan känna doften av countrypop. I spår tre, Summer Smile, har americanatendenserna slagit i blom. En somrig, glad dänga är vad det är. Rätt trevligt.

Och det fortsätter. Depending är en helt okej ballad, The Truth har kanske skivans bästa refräng, All You Can Take helt klart det bästa introt men trist fortgång, medan Angels är en pinsam ballad som folk säkert kommer vilja ”älska till”, fastän texten faktiskt är rätt sorglig i mina öron. Och det är ungefär här det börjar gå utför.

I All those Scenes rockar killarna plötsligt till sig, utan att förlora americanadofterna. För att gå tillbaka till lugnande blås, piano och kör i The Letter och någonting som skulle passa i slutet av en high schoolfilm i Be Mine, vilket till viss del håller i sig i rakt rockiga Tonight. Belong är egentligen ganska vacker, men ingenting som fastnar. Och med Gone So Far tar de, som sig bör, ett smärtsamt och känslofyllt adjö.

Så, vari ligger förvirringen? Det låter i denna upprabbling av alla skivans spår som om det hela är en rätt trist, dålig produkt och inget att lägga pengar eller lyssning på. Men, med risk att förbrylla läsaren vill jag understryka att det faktiskt inte är så hemskt som jag möjligtvis får det att låta. Embrace har sina ljusa stunder, och då är det riktigt tralligt bra. Och i stort är det aldrig särskilt dåligt, till och med smörballaden Angels går an. Välproducerat av killarna själv och mastrat av självaste Kristian Anttila.

Problemet är att det inte blir så mycket mer. Och att skivan börjar gå utför vid spår sju har uppenbarligen inte att göra med att andra halvans låtar är mycket sämre än första halvans. Snarare är det så att vi redan hört det efter sex sånger, och att det då räcker. Min önskan är att det hela blivit ännu en ep. Kort, koncist, slagkraftigt och bra. Jag lovar att det hade blivit det. För Sleeping Beauty har en viss skönhet. Nu gäller det bara att väcka den så att det räcker till en hel skiva nästa gång. Utan förvirring.