Himlen var vidöppen och jag fick hårsprej i ögonen och den som någonsin fått Björn Axén-hårsprej i ögonen vet att det inte är att leka med.

Men vi gick inte hem.

Vi var ett par dumdristiga hundra som trotsade det ösande regnet den kvällen i Stockholm för att se om den omsusade irländaren kunde leva upp till de ”Astral Weeks”-liknande förväntningar som denna skivan målade upp.

Det gjorde han inte.

Men nästan.

Men det spelade ingen roll.

För istället gav han oss något helt annat. Likt Ed Harcourt visade han upp en förkärlek för musik mer vriden och särpräglad än vad man kunnat luska ut genom att lyssna på den varsamma debuten.

Redan den underliga scendekoren (en svart griffeltavla med oläsbart klotter och en massa obehagliga barnteckningar) satte tonen för vad som kom att bli ett mischmasch av fransk schlager, tänjda och vända versioner av sina egna låtar och något som mest liknade jojk på AM-bandet.

Och så Lisa Hannigan.

Få mig inte att börja prata om Lisa Hannigan. Då blir vi aldrig klara.

Låt oss prata om Roddy Frame istället.

Förra årets ohotade kung bland höstskivorna var ”Surf”, en serie vykort från regnfuktiga Londongator med gamle Aztec Camera-frontmannen Roddy Frame. Damien Rice når inte riktigt dit, men uttrycket är i mycket det samma, om än med en smula mer raffinerat tillvägagångssätt – det är samma småjazziga knep som man kunde hitta hos en annan irländare innan han blev en tjockis i hatt som åker jorden runt för att ställa in spelningar.

Och så är det en jäkla massa stråkar: ömsint smekande, hotfullt morrande, listigt smygande. Som fyller ut terrängen, men aldrig tillåts ta överhanden över Rices stundvis pastorala stämma.

Det räcker med att spela ”O” och blunda för att känna doften av Guinness och kullerstensgator täckta med hästskit och bardiskar av ek och gamla svettiga karlar med skägg och trasiga tänder och jag kan sätta min sista sekin på att Rice som liten spoling brukade sjunga för de gamla gubbarna för några shilling på den lokala puben. Tidningspojkeskeps inkluderad.

Men även om man bortser från diffust svammel som ovan, så finns det rent konkreta bevis på unge Rices storhet.

”Cheers Darlin'” med sitt trevande klarinettkomp och klirr från sejdlar, ”The Blower's Daughter”, som får en att hålla andan i fyra minuter och fyrtiofyra sekunder, Lisa Hannigans cigarettmjuka änglastämma i ”Volcano”, maratonmonumentet ”Eskimo” och en försiktig viskning upp till Gud som heter ”Cold Water”.

Och sen gör han ju, som de av oss som var på Accelerator vet, en förträfflig ”Hallelujah”.

Inte så konstigt när man kompas av en ängel, kanske.

Men få mig inte att börja prata om Lisa Hannigan nu. Då blir vi aldrig klara.

Det kan vi ta i oktober.