Neil Young och Margit Sandemo?

Tja, varför inte?

För någon som alltid förskjutit förutsägbarhet och lirat allt från elektroknasiga Devo-pastischer till brylcremerock (och detta under samma år) via nyswing och protogrunge till Booker T-drivna Stax-orgien på fjolårets ”Are you passionate?” är det alltid det där om hur det låter den här gången som är den brännande frågan.

Svaret är att Neil Young anno 2003 låter som Neil Young anno 1975.

Med en norsk lusekofta över flanellskjortan.

”Greendale” har nämligen fler likheter med Sandemos generationsepos än något Steinbeck eller Faulkner någonsin satte sin signatur på.

Konceptet känner väl de flesta till vid det här laget. Sömnig småstadshåla hamnar mitt i medieorkanens öga efter att en vilsen hippie (kusinen Jed) skjutit ihjäl en polisman. Sedan kolar farfar i hjärtattack när han försöker värja sig mot påträngande murvlar. Detta gör att barnbarnet, miljöaktivisten Sun, åker till Alaska och förklarar krig mot regeringens naturföroreningar, Steven Seagal-style.

Och så var det något med Djävulen också, men det är mest en parentes.

Och det är, pretty much, det hela.

Young berättar i en intervju i senaste Rolling Stone hur folk som hört skivan gått fram och vrålat ”TRANS!” i ansiktet på honom.

”Greendale” är, givetvis, inte ”Trans”.

Folk har alltid använt ”Trans” vid jämförelser med nya Young-album på samma sätt som man berättar om Dylans nittiotal eller Genesis ”The Lamb Lies Down on Broadway”-konserter: det är ett sätt att skrämma dem som inte vet genom att ta till det mest obehagliga exempel man har till hands.

”Greendale” är ”Zuma”.

Och det på ett bra sätt.

Vilket betyder källarlokalsdoftande klockradioproduktion.

Vilket betyder att instrumenteringen hålls tillbaka till förmån för Youngs egen Les Paul och nasala stämma.

Vilket känns som ett smart drag: mardrömsscenariot skulle vara en storslagen Lloyd Webber-version där budskap drunknar i uttryck (å andra sidan har jag hört att den amerikanska scenshowen snubblar runt någonstans i de trakterna).

De flesta låtarna lunkar på enligt samma, lätt monotona, tvåackordsmall. Crazy Horse är ju inte direkt främlingar för att suga lite för hårt och lite för länge på fredspipan (”Broken Arrow”, någon?) och mot slutet, där någon obetänksam sate råkat låna ut Tom Waits gamla ”Frank's Wild Years”-megafon till Young, skall det mycket till för att det skeva, taggtrådstraggliga harvandet ska kännas befogat.

Bäst är det när han verkligen griper tag i kragen på lyssnaren och tvingar in honom i berättelsen, när han omringar en med diskbänksrealistiska Carver-motiv, de där små sakerna som gör det levande och trovärdigt.

Som i cannabisparanoida ”Bandit”, där Young sjunger den ödesmättade raden, ”Someday you’ll find/everything you're looking for” och får det att låta mer som en rökskadad självlögn än en förhoppning.

Som i tio minuter långa ”Carmichael”, där polischefens hyllande ord och änkans ömsinta minnen ställs mot de inledande raderna, ”Hidden in a drawer/two hundred bucks labeled 'Leonore'/Maybe she shouldn't see this/she should never know”.

Som i rörande ”Bringin' Down Dinner”, där Sun kommer med farfars mat utan att förstå att han kolat vippen, ”What's grandpa doin' on TV?”.

”Greendale” är en vresig historia. Den pyr av illa dolt mediaförakt (”It ain't an honour to be on TV/and it ain't a duty either”), det vanliga värnandet om miljön som alltid präglat hans texter och en önskan att återgå till ett enklare förhållningssätt till livet (läs: då ”Leave it to Beaver” gick på teve och folk gick omkring barfota och allt var bara, hej, liksom, kärlek och fred).

Trots sina små skavanker är det här det bästa Young gjort sedan, tja, ”Sleeps with Angels” i alla fall.

Men att försöka förklara ”Greendale” för en icketroende är som att försöka övertyga Disco-Ola om storheten med skogshuggarskjortor.

Eller lusekoftor, för den delen.