dagensskiva.com

48 timmar

Recension

The Beautiful South: Blue is the Colour
Blue is the Colour (CD) The Beautiful South
1996
Go! Discs/Universal
8/10

Syrendoftande spyor

Lyssna

Sök efter skivan

Ibland behöver man påminnas.

Det började med att jag skrev en recension och först skrev jag om The Raveonettes och sen skrev jag om The Cash Brothers.

Men det kom till slut att handla om Paul Heaton. Geniet, misantropen, excentrikern, barflugan Paul Heaton.

Åh, så jag älskar Paul Heaton!

Det började med en diskussionstråd i forumet häromdagen och det handlade ursprungligen om The Housemartins.
Åh, The Housemartins.
Och, åh, The Beautiful South.
Och, åh och herregud, Paul Heaton.

Norman Cook blev Fried Funk Food och Mighty Dub Kats och Fatboy Slim och Hugh Whittaker, den erkände tandborstfetischisten, slog en yxa i huvudet på en kille och hamnade på kåken i fem år och sen var det Paul Heaton.

Åh, denne Paul Heaton!

Jag blev så glad att jag genast letade fram ”The People Who Grinned Themselves to Death”, sen spelade jag in ett blandband med de bästa bardiskfilosofiska låtarna, jag till och med gav den en titel: ”Happy Hour” skrev jag med guldfärgad tusch över skivan; Tom Waits, Arab Strap, några Bukowski-reciteringar och så, givetvis, Paul Heaton.

”I'm smoking like a chimney
And I'm drinking like a fish”
(”Liar’s Bar”)

Jag vet inte hur många gånger Disco-Ola försökt övertyga mig om storheten i Patrick Bateman-musik, alltså vaxad och blankpolerad åttiotalspop.

Än idag försöker jag fatta exempelvis Prefab Sprout.
Det går inget vidare.
Faktum är att det inte går alls.

”Steve McQueen” har jag väl spelat kanske tre, fyra gånger. ”From Langley Park to Memphis” ligger ännu kvar i fodralet. ”Jordan: The Comeback” tappade jag bort innan jag ens hann spela den.

Men Housemartins fattade jag redan innan vi pratade om det.

Och därifrån är steget ungefär tre centimeter till The Beautiful South.

Och nu står vi där: till fotknölarna begravda i fisljummen bitter och halvrökta Viceroys och cynismer täckta av spunnet socker och melodier som borrar sig in i blötlagda hjärtan.

”Blue is the Colour” kom 1996 och har av många ratats som det svagaste Beautiful South-albumet, en blek kopia av storheter som ”0898″ eller ”Welcome to the Beautiful South”.

Men det är inte alls sant.
Låt mig berätta varför.

”Blue is the Colour” är den vänaste, rundaste, mest välsmakande bonbon som någonsin kommer smälta på din tunga den här sidan Donald Fagen.

”Blue is the Colour” är samtidigt den skiva där Heaton fick trampa gasen i botten, skippa metaforer och säkerhetsbältet och verkligen sikta in sig på sina mål. Hans längtan över att få dunka pannan mot vindrutan blev sann i all sin polerade verklighet.

”And we only smoke when bored
So we do two packs a day
And we've lost the difference
Between bored and lonely anyway”
(”Alone”)

Det är lätt att anklaga Paul Heaton för sensationalism, om det inte vore för hans sätt att förtäcka sina bittra känslokylor i de varmaste lapptäcken och mormorsplädar. Sättet på vilket en totalt friktionsfri easy listening-dekor lömskt vaggar in en i falsk säkerhet.

Paul Heaton skulle kunna få en hel skock pojkscouter kring lägerelden att muntert brista ut i ett, ”I've had a life of booze, but that's all I've ever had”.

För när sångfågeln Jacqueline Abbott – Englands enda värdiga efterträdare till Tammy Wynette, som någon annan skrev någon annanstans – förföriskt viskar, ”Don't marry her, fuck me” så gör hon det på ett sätt som får folk kring fikabordet att muntert nynna samma strofer medan de skär upp sockerkaka och brygger kaffe och gör allt det där man gör i fikarum.

Det är magin med Beautiful South.
Det var magin med The Housemartins.
Och framförallt är det magin med Paul Heaton.

Texterna vänder sina magar ut och in i syrendoftande spyor över religion, politik, multigloba företag, hela jäkla Wall Street och det där som Walter Winchell kallade ”the American Way”.

För New York må ha sina texter sjungna av Frank Sinatra, men rytmen markeras av något helt annat.

Och så ”Artifical Flowers”, denna örfil på ironikerna.

Vi pratar alltså covern på Bobby Darins ”Artificial Flowers” och den görs med en sådan rakryggad värdighet att man känner lavettens rodnad över kinderna för att ens ha dragit på munnen åt den naiva tonen.

”The world won't end in darkness
It'll end in family fun
With Coca Cola clouds
Behind a Big Mac sun”
(”One God”)

Paul Heaton har varit borta, jag vet inte var, jag vet inte ens vad han eller Beautiful South gör just nu, jag tappade bort dem efter ”Painting it Red” och ”London 0, Hull 4″ ligger nedpackad någonstans i en flyttkartong jag inte ens vet var den är.

Men Paul Heaton är här nu.
Och Paddy McAloon är här nu.

Så, om ni ursäktar mig, tänker jag nu ta mina chanser med ”From Langley Park to Memphis”.

Må min Advantage I200-förstärkare vara med mig.

Kristofer Ahlström

Publicerad: 2003-09-11 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-12 21:47

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #2180

26 kommentarer

!

f Oregistrerad 2003-09-11 00:00
 

Det senaste från Paul Heaton är faktiskt en soloskiva: ”Fat Chance”. Den återsläpptes förra året under hans riktiga namn, men det är förstås utgåvan släppt som Biscuit Boy (aka Crackerman) man vill ha.

Ola Andersson Oregistrerad 2003-09-11 00:14
 

jaa! the beautiful south! någon som har en ”carry on up the charts” att sälja?

jakobb Oregistrerad 2003-09-11 00:25
 

9/10

Fin recension.

Mute [Frispark] Oregistrerad 2003-09-11 00:31
 

”Må min Advantage I200-förstärkare vara med mig.”

Hehehehe :) Här namedroppas det även hifiprylar…med rätta!

Ayn Oregistrerad 2003-09-11 01:58
 

Ffantastisk recension, men det *är* faktiskt deras sämsta platta. när får man se housemartins här då?

razzputin Oregistrerad 2003-09-11 06:56
 

9/10.

Håller med om att det är deras allra bästa platta. Trodde jag var ensam om att tycka det. En av 90-talets bästa pop-plattor. Upptäck!

Bubba Oregistrerad 2003-09-11 07:45
 

Jag börjar bli orolig för min mentala ohälsa. Är det bara jag som fattar storheten i både den musik Ola lyssnar på och den som Kristofer loopar? Ofta känns det som att folk inte tror man är riktigt klok när man säger Bob Dylan och Mountain Goats är det bästa man vet och samtidigt går omkring med house, hiphop och reggae pulserande mot trumhinnan…

Vismut Oregistrerad 2003-09-11 08:38
 

VEM BRYR SIG OM BEAUTIFUL JÄVLA SOUTH NÄR ANNA JÄVLA LINDH HAR DÖTTTTTTTTTTTTT!!!!!

Stefan Oregistrerad 2003-09-11 09:55
 

life goes on. saknar anna…

Anonym Oregistrerad 2003-09-11 11:34
 

Må min Advantage I200-förstärkare vara med mig??? vad menar du med det?

Anonym Oregistrerad 2003-09-11 11:35
 

Linn är bäst

HiFiMats Oregistrerad 2003-09-11 11:45
 

Tack dagensskiva, fint gjort.

Calle Oregistrerad 2003-09-11 12:28
 

Flamsig och pretto recension. Till och med för att vara på dagensskiva.

pedret Oregistrerad 2003-09-11 14:01
 

OK. En kvinna blir mördad. Hela Sverige gråter. OK. Tusentals dör i Afrika av svält OCH INTE FAN GRÅTER NGN DÅ!!!! Det är ju självklart synd att det inträffar. Men folk dör fan hela tiden.

Krakel. Oregistrerad 2003-09-11 17:04
 

en okyldig 5-åring blev knivhuggen av en galning på ett dagis och dog i Arvika. Vem tror ni att vi kommer komma ihåg?

malin Oregistrerad 2003-09-11 17:27
 

vafan har Lindh med dagensskiva o göra

pokie pukie Oregistrerad 2003-09-11 17:30
 

>>pedret: hur kan en recension vara både flamsig OCH pretto? de är ju paradoxalt! haha! själv tyckte jag det var lite läskigt och ironiskt att en dag som denna så handlar dagemns recension om en så mordfixerad kille som paul heaton: ”don't shoot someone tomorrow that yo can shoot today”.

jizzm Oregistrerad 2003-09-11 18:13
 

jizzm : ja, jag är själv förvånad, men den lyckas faktiskt vara både flamsig och pretto. Se här:

”Men det kom till slut att handla om Paul Heaton. Geniet, misantropen, excentrikern, barflugan Paul Heaton.”

Klart pretto. Men vad händer i nästa stycke ?

”Åh, så jag älskar Paul Heaton!

Det började med en diskussionstråd i forumet häromdagen och det handlade ursprungligen om The Housemartins.

Åh, The Housemartins.

Och, åh, The Beautiful South.

Och, åh och herregud, Paul Heaton. ”

Klart flamsigt.

pedret Oregistrerad 2003-09-11 18:27
 

raveonettes då?

sanbangamaran Oregistrerad 2003-09-11 19:35
 

är det bara jag som inte ser någon homage till anna lindh här?

babylon zoo Oregistrerad 2003-09-11 20:10
 

Sen när är det pretentiöst att kalla någon barfluga och excentriker? Själv känner jag inte till musiken men blir helt klart sugen på att höra den när jag läser detta. Dessutom är Kristofer den som skriver mest intressanta texter på DSC och den här var inget undantag. Flamsig? Nej, bara febrig..

Dr von Schnabel Oregistrerad 2003-09-11 21:02
 

Plötsligt, ur bruset så kunde man urskilja en ensam ljus stämma, en stämma som bar på en väldigt berättigad fråga.

En fråga vars svar var självklart för alla runtom frågeställaren, han med den fjäderlätta stämman och de generat rodnande kinderna.

-men.. vad är det för slags musik då?

men.. Oregistrerad 2003-09-11 21:46
 

techno?.. nej inte är det väl techno?.. nej.

Åh så dum jag är, jag hatar mig själv.

jag är så dum, så dum, så dum, så dum, dumhuvud.

men.. Oregistrerad 2003-09-11 21:49
 

Det är givetvis deephouse. Deephouse djupare än Linda Lovelaces hals.

pepelipep Oregistrerad 2003-09-12 13:54
 

JA JA JA JA!!! Äntligen!!

Här har jag gått i flera år och försökt predika om Paul Heatons storhet utan att nån har fattat…Det känns skönt att jag inte är ensam!

Sonne Oregistrerad 2004-11-02 15:30
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig