Jag visste det.
Jag visste det.
Jag visste det.
Det var inte så att jag bara kände det på mig, det fanns alldeles för många tecken som pekade på det för att det skulle gå att avvisa som bara en magkänsla.
Som till exempel att jag fick June Carters postuma album i brevlådan häromdagen.
Som att jag kritiserade ”Hurt”-videon och avfärdade den som sentimental och jagcentrerad och visste, verkligen visste, att jag skulle få äta upp det.
Som att jag sågade hans sista skiva, ”The Man comes Around”, och skrev att ”som en eventuell nekrolog är den inget annat än missvisande”.
Om det känns smaklöst, så här i efterhand?
Om jag känner mig som världens största skit?
Jo, tack. Rätt på båda.

Men det förtar inte det faktum att jag älskade, och älskar, Johnny Cash.
Johnny Cash var den störste.
Jag brukade ha en bild på honom i plånboken, den annons som American Recordings använde för att ”tacka” Nashville för allt stöd. Med gitarren på väg runt ena axeln som en lie och högra handens långfinger majestätiskt utsträckt i förgrunden. Med en groteskt förvriden min som utstrålade så mycken förakt för etablissemanget att en blind skulle kunna utläsa det.

Johnny Cash var ett stort FUCK YOU till den genre han påstods tillhöra.

När Nashville på sjuttiotalet invaderades och övertogs av popmusiken bildades outlaw-rörelsen som motreaktion. Willie Nelson, Waylon Jennings, Merle Haggard (och läser du detta så känner du säkert också till historien om hur Haggard skådade ljuset i Cash under dennes fängelsekonser), Billy Joe Shaver, Kris Kristofferson (som skrev oden till Johnny Cash, ”Beat the Devil”).

Dessutom vågade han inkorporera gammal blues i sin musik i en tid då raslära ännu stod på schemat i sydstatsskolorna; när han låg på Sun var det inte ovanligt att han körde såväl Little Richard som Ray Charles på scenen.

Johnny Cash hade heller inget med överdimensionerade bältesspännen eller Garth Brooks-hattar att göra.
Istället fanns han på de rökiga road house-haken, där man tvingas avgränsa scenen och publiken med stängsel, bland nedspydda toaletter och golv täckta av utslagna tänder och mosade fimpar.
När han gjorde sina legendariska fängelsespelningar greps han av vakterna efter att ha försökt smuggla amfetamin i ett gitarrfodral.
Johnny Cash var inte country, han var rock n roll.

Han spelade Homers andlige vägledare (i form av en coyote) i ”The Simpsons”, bara en sådan sak.

På väggen hade jag, inom glas och ram, en bild från sextiotalet när han skrev autografer åt amerikanska soldater stationerade i Tyskland.
Snyggare än Elvis, mer rebell än James Dean.
Och så var han ju så överdjävulskt tuff, så överdjävulskt snygg, i sina svarta kläder.
Att han dessutom motiverade denna klädsel med ett rättvisepatos med gräsrotsperspektiv gjorde ju knappast saker och ting sämre för en socialist in spe som undertecknad:

”I wear the black for the poor and the beaten down,
Livin' in the hopeless, hungry side of town,
I wear it for the prisoner who has long paid for his crime,
But is there because he's a victim of the times”
(”Man in Black”)

Och i ett fuktskadat och kyligt rum i nordvästra London låg jag kvar i sängen till klockan fem på eftermiddagarna, apatisk, och spelade ”At San Quentin” och ”Solitary Man” dagarna i ända.

När allt runtom en bara slutade fungera så fanns där en monoton sydstatsbaryton att luta sig mot, att svepa in sig i, att tröstas av.
Det är så klyschigt.
Och kanske är det bara därför det känns riktigt äkta.

”Oh well, I'm tired and so weary
But I must go alone
Till the lord comes and calls, calls me away, oh yes”
(”Peace in the Valley”)

Johnny Cash hängde fast vid livet, seglivad – och minst lika medfaren – som en strykhund. Han åkte in och ut på akuten, det var Parkinsons och lunginflammation hit och blodtransfusioner och diabetes dit, men inget tycktes kunna rubba honom.

Sen dog June.
June Carter Cash, hans fru och livspartner sedan 35 år (och då ska ni veta att han redan på femtiotalet sa, ”Henne ska jag gifta mig med en dag” – när de båda redan var gifta på varsitt håll).
Det blev en kall sommar.
Och till slut gav han upp.
Johnny Cash blev 71 år gammal.
Kanske var det att vänta och kanske är det något oerhört larvigt att skriva, att ens tänka tanken, men jag tror att Johnny Cash dog av brustet hjärta, att han helt enkelt slutade kämpa emot.
Nu har den stora gospelkören i himlen fått ännu ett tillskott.
Det här kommer bli en lång och mörk höst.

Jag rekommenderar följande alternativ till Prozac:

1. ”Man in Black”
2. ”Folsom Prison Blues”
3. ”I'm on Fire”
4. ”Daddy Sang Bass”
5. ”A Boy named Sue”
6. ”Wreck of the old '97″
7. ”San Quentin”
8. ”Darlin' Companion”
9. ”Dark as a Dungeon”
10. ”Jackson”
11. ”Get Rhythm”
12. ”I walk the Line”
13. ”I see a Darkness”
13. ”The Man comes Around”
14. ”Wayfaring Stranger”
15. ”Peace in the Valley”