Det är klippt direkt. – Look at these niggers with attitude, smattrar det och synthbasen drämmer igång ett gung utan like. Jag är kär. Inte för att jag är nåt NWA-fan eller har följt med i gangstapojkarnas utveckling särskilt mycket. Men det är bra som fan. Ursäkta svordomen, men den passar faktiskt in. Baskaggen svär […][...]

Hon är färgglad, tuff till bäng och sjunger asbra. Det är omöjligt för mig att ogilla Kelis. Jag skulle nog ha haft svårt att ogilla den här skivan hur den än hade låtit. Jag är ledsen för min ytlighet. Men videon till ”Caught Out There” är för bra. Aaaaarga kvinnor. Dumma killar som får vad […][...]

Den 23:e maj kommer, enligt den senaste utsagan från Sony, Pearl Jams nya studioalbum ”Binaural” ut. Och redan 11:e april skall den första singeln ”Nothin As It Seems” släppas. Den 28:e juni spelar Pearl Jam på Sjöhistoriska muséet i Stockholm.[...]

Sorg. Ian Dury har avlidit efter en lång tids kamp mot cancer, endast 57 år gammal. Han hade under det sena sjuttiotalet hits med bl a ”Hit me with your rhythm stick” och ”Sex & Drugs & Rock´n´roll”. Dury var vid sin död mitt i en skivinspelning/turné och hade nyligen gjort en låt ihop med […][...]

Maceo spelar saxofon. Han har spelat i sammanhang som gör mig gråtfärdig av beundran. Med James Brown på 60- och 70-talet. I Parliament på 70-talet, där han tillsammans med trombonisten Fred Wesley utgjorde The Horny Horns. Med Bootsy Collins och George Clinton i diverse konstellationer efter det. Och under det senaste året med TAFKAP. Den […][...]

Hil St (Street) Soul är egentligen ingen grupp, utan en talangfull kvinna som heter Hilary Mwelwa och hennes medkompositör/musikant som går under det kryptiska namnet VRS. Tillsammans gör de två skön soul. Kanske inte direkt nyskapande, men intelligent och stark. Det går att spåra många stilar och inspirationskällor på den här skivan. Min första reaktion […][...]

Att höra på AC/DC är i deras bästa stunder som en utrensning av vuxna bekymrade tankar. Att låta kroppen styra tanken som omväxling. För kroppen lyssnar på den här musiken. Jag kan bevisa detta genom något som hände mig häromdagen. Jag stod i kön i en skivbutik och ”Stiff Upper lip” var på ganska högt […][...]

Min första reaktion var ”toppen!”. Sen vände det och blev ”lite segt va?” Och här står jag nu och velar, ena sekunden älskar jag det och nästa blir jag frustrerad. Men jag har faktiskt inte hittat något att klaga på. Det är ont om lättfastnande melodier på skivan. Men vem behöver såna? Det är långsamt, […][...]

Det finns faktiskt några saker att hålla sig i här i otäcka världen. Några få bra saker som aldrig förändras och aldrig blir omoderna. Vårsol till exempel. Kavlis räkost på knäckebröd. Känslan av att klappa en hundvalp. En kall öl på en balkong. AC/DC. Angus ”jag vägrar bli äldre än 17 år fast jag är […][...]

Är det spoken words? Är det jazz? Är det bluesrock? Är det New York-avant gardistiska ljudkonstverk? Det är både jobbigt och härligt att lyssna på en skiva med någon som hittat på ett eget sätt att uttrycka sig. Jag har försökt att placera in Eric Mingus musik i alla tillgängliga fack i mitt lilla hjärnkartotek […][...]