Är det spoken words? Är det jazz? Är det bluesrock? Är det New York-avant gardistiska ljudkonstverk?

Det är både jobbigt och härligt att lyssna på en skiva med någon som hittat på ett eget sätt att uttrycka sig. Jag har försökt att placera in Eric Mingus musik i alla tillgängliga fack i mitt lilla hjärnkartotek över genrer. Jag har försökt att jämföra honom med andra artister för att kunna beskriva hur det låter. Men han är en säregen artist.

Musiken är mestadels någon sorts laidback jazz i moll med ett lite ödesdigert eko, men brister stundtals ut i ren och skär bluesrock med Jimi Hendrix gitarrinställningar. Ibland är det riktig hårdjazz med fria improvisationer och ibland är det något helt annat som man aldrig hört maken till. Men hela tiden finns Erics kaxiga och självsäkra röst i förgrunden. Antingen talar han rakt upp och ner eller så sjunger han mjukt bluesigt. Tryggt.

Basisten Eric Mingus skivdebuterar vid 34 års ålder, men har en lång musikerkarriär bakom sig och det genomsyrar hela plattan. Det hörs att han är en fullvuxen man som tänkt mycket, varit med om saker och han bygger sitt gedigna sound inifrån sitt liv. Han beskriver till exempel sin tillvaro i ”Lazy”: ”I was just seven years old tryin' avoid doin my chores, next thing I know I'm thirtyfour, wonder what the hell I'm doin' here…” (Det är inte utan att jag känner igen mig.) Texterna är väldigt självutlämnande och består av berättelser eller dikter späckade med känslosamma, politiska och filosofiska tankar om livet.

”His Blood's in Me” berättar om hur Eric och hans far (den megakände jazzbasisten Charles Mingus) blev rasistiskt bemötta i hans barndom. I ”Time” för han ett djupt resonemang om skräcken för ett evigt liv. Texten avslutas med ”…I fear death will be boring.” Lysande. Och det där lugna sättet att resonera återkommer på hela skivan. Cynisk och cool humor. Men också mörka och djupa tankar. Jag drar paralleller till Tom Waits ”What's He Building?”, som också är en historia som skapar inre bilder och får ens egna tankar att fortsätta bortåt och inåt.

Det här är en skiva som inte direkt är lättsmält, mycket beroende på det ovanliga soundet och de långa talade texterna. Men den blir faktiskt bättre och bättre hela tiden, Eric Mingus kryper in under skinnet på mig och vare sig jag vill eller inte håller han på att bli en närstående. Jag är glad att han vågar.