Recension
- War & Peace Vol. 2 (The Peace Disc) (CD) Ice Cube
- 2000
- Priority Records/Virgin
Rap-along
Lyssna
Externa länkar
- Ice Cube
- Iskubens eget stora hem på internet. Helt komplett, med nätets största foto av huvudpersonen.
- Priority records
- Skivbolagets sajt. Här ligger soundtracket till Ice Cubes film "Next friday".
Det är klippt direkt. – Look at these niggers with attitude, smattrar det och synthbasen drämmer igång ett gung utan like. Jag är kär. Inte för att jag är nåt NWA-fan eller har följt med i gangstapojkarnas utveckling särskilt mycket. Men det är bra som fan. Ursäkta svordomen, men den passar faktiskt in.
Baskaggen svär åt mina högtalare på datorn och Ice Cube svär ganska mycket allmänt. Den här mannen har en röst som ingen vill ha som motståndare i en häftig ordväxling. Kallt och smärtsamt hårt kan det vara. Men ihop med så här rejält ösig musik blir det bara härligt. Första låten, Dr Dre producerade ”Hello”, är alltså en kalastung låt som jag gärna skulle nöja mig med, men det dräller faktiskt av busig funk på den här skivan.
I ”Gotta Be Insanity” är det rena rama p-funken och då står ju glädjen högt i tak. En kollega sa att skivan luktar lite 80-tal. Det är möjligt, men det gör den ännu mer ok för mig. Till exempel får refrängen på ”Supreme Hustle” (- It's the world famous supreme team show, supreme team show, show, show, show) mig att rysa av underbara 80-tals minnen. Det är glatt och studsigt för det mesta och de låtar som är lite mer nutidsinfluerade, är de sämsta.
I skivkonvolutet säger Ice Cube att han är helnöjd med det musikaliska på den här och systerskivan ”The War Disc”. Så bra har han inte varit på åratal, enligt honom själv. Jag håller med honom och är glad för det, även om det också står att den här är ”more dance/club oriented using samples from popular party anthems creating a lighter mood”. Det är uträknat att jag ska känna så här alltså.
En åttaåring i min närhet lystrade när jag spelade skivan och sa förvånat (och förtjust): ”Många fula ord!”. Och det hade han ju rätt i, många fula ord är det allt. Texterna är i och för sig inget jag fäster mig vid, som vanligt. Det är en smula paradoxalt att påstå att man gillar hiphop med en sån inställning, men jag lider absolut inte av det, allra minst på den här skivan. Vissa textrader fastnar förstås som refränger (- I got a full tank o' unleaded), men musiken svänger så djupt att texten inte behöver vara mer än gutturala ljud för att låta utmärkt. Fast lite handling här och där snappar jag faktiskt upp. Ice Cube är arg på niggers som ljuger om sina framgångar, skivbolagsdirektörer som luras och en massa annat. Han låter åtminstone arg hela tiden. Men det är nog omöjligt att låta på något annat sätt med den hårdaste rösten i världen.
En rolig detalj är att det sist på skivan finns en sing-along-version av ”You Can Do It”. Så att man själv kan försöka härma Ice Cubes stränga, på gränsen till tyranniska rap. Jag har inte lyckats än, men det är nära nu.
Publicerad: 2000-04-19 00:00 / Uppdaterad: 2008-08-26 10:28
2 kommentarer
Fifis recensioner är bäst!
#
roligaste ressen på länge
#
Kommentera eller pinga (trackback).