Två skivor representerar två olika sidor av Beyoncé Knowles. Dels hennes vanliga jag, dels hennes mer utagerande, excentriska scenpersonlighet. Ett underligt, samtidigt lite spännande, koncept kan man tycka. Tyvärr har den kreativa energin, för att det här är ett kreativt projekt råder ingen tvekan om, fokuserats på fel saker. Ack, besvikelsen när man sätter på […][...]

Sångerskan/rapparen Imani Coppola har inte gjort något bestående intryck hos mig under det dryga decennium hon florerat i skivhandeln. Jag vet inte om det beror på att jag inte tagit mig tiden eller om det jag hört varit för intetsägande. Nu känns det som om jag gått miste om något viktigt. Little Jackie är däremot […][...]

Efter att Janelle Monáe mest hörts och synts i Outkast-sammanhang kom så för ett år sedan den första av fyra planerade ep-skivor, Metropolis, Suite 1: The Chase. Det goda mottagandet ledde till att Monáe införlivades i Sean Combs Bad Boy-stall. Anno 2008 har två spår tillkommit och ryktena talar istället om en fullängdare i början […][...]

Albumets titel antyder att den tredje skivan från John Legend ska betraktas som en utveckling. Ja, så kanske man kan försöka kamouflera försöket att bli en kopia av det som Snoop Doog, Kanye West och Outkast åstadkommit de senaste åren. Borta är den såsiga pianogröten från Once Again, här vankas det sexy time, elektronik och […][...]

42 år gammal har Raphael Saadiq hunnit bli tillräckligt erkänd och gammal i gemet för att kunna staka ut sin egen väg och få göra som han vill. Han har en diger historia bakom sig, som en av tonsättarna för new jack swing-eran i Tony! Toni! Tone! och som en del av supergruppen Lucy Pearl. […][...]

Solanges andra soloalbum är inte fullt så R&B-präglat som man hade kunnat vänta sig, istället spretar det åt elektroniskt och klassiskt girlgroup-håll. Stundtals blir det nästan schlagerskimrande, där den något bångstyriga rösten och de inte alls banala texterna är det som håller Perrelli-vibbarna på avstånd. Ibland funkar det bättre, som i säregna och Supremes-snygga Sandcastle […][...]

Så behagligt det är med stadiga röster. Pålitliga röster som inte går av för hackor eller spricker när de rör sig utefter skalan (tänk Amerie, tänk Ashanti). Trygga röster som inte behöver visksjunga blygt eller bäddas in i mängder av stämmor för att duga (tänk skandinaviskt). Sådana som inte är pip-wailande janusansikten (tänk Mariah Carey). […][...]

Jag måste erkänna att Erykah Badu står mig lite upp i halsen just nu. Jag har varit henne hängiven i många år, men den senaste skivans storhet infann sig aldrig. Spelningen på Way Out West förra året var sådär, på Annexet 2003 var det bättre men jag blev irriterad på förseningen, experimenterandet och publiken. Nu […][...]

Foto: Rockfoto.nu/Linnéa Pettersson Så var det dags igen. Återigen tar Håkan Hellström emot publikens jubel på hemmaplan. Man börjar bli van vid honom nu. Denna gång har backdropen en bild på honom i bar överkropp, blickandes i fjärran. Är man på sådant humör kan man säkert tänka att hybris drabbat också den gode Håkan till […][...]

Foto: Rockfoto.nu/Annika Berglund Försenad som jag är blir jag bara tacksam över Kelis förmodade divalater. En av festivalens mest förvånande bokningar är nämligen drygt 20 minuter sen. Kelis betonar sedan att detta är hennes första spelning på länge. De mjukare tonerna har fått stryka på foten för ett mer rockbetonat och rått livesound. Tyvärr är […][...]