Recension
- Sol-Angel and the Hadley St. Dreams (album, cd) Solange
- 2008
- Geffen
Originellt och lättlyssnat
Etiketter
Solanges andra soloalbum är inte fullt så R&B-präglat som man hade kunnat vänta sig, istället spretar det åt elektroniskt och klassiskt girlgroup-håll. Stundtals blir det nästan schlagerskimrande, där den något bångstyriga rösten och de inte alls banala texterna är det som håller Perrelli-vibbarna på avstånd. Ibland funkar det bättre, som i säregna och Supremes-snygga Sandcastle Disco och danspopiga I Decided. Ibland sämre, när produktionen är platt och Solange vill för mycket utan att nå ända fram, som i Bilal-duetten Cosmic Journey. Då imponerar inte namn som Lamont Dozier, The Neptunes och Mark Ronson.
Sol-Angel and the Hadley St. Dreams lyckas ändå sticka ut från massan, kanske just för att den inte är utstuderad i minsta detalj, snarare oförutsägbar, nästan excentrisk. Det verkar ha varit en rolig skiva att göra. Mycket handklapp.
Det är trött, men sant: Beyoncé är fortfarande bättre, även om Solange gör ett tappert försök att stå på egna ben och gå en egen väg utanför storasysters skugga.
Publicerad: 2008-09-27 21:00 / Uppdaterad: 2008-10-01 14:45
En kommentar
Hon gjorde en låt som hette F**k the Industry som var sjukt bra, tyvärr är inte den med på plattan. Visst lite töntig eftersom att det mest ändes som en låt för att visa alla att hon inte går i syrran forspår, men synd ändå. Dessutom hyllar hon Dilla!
Håller med annars, tror Solange stora fall är att hennes röst inte håller för en soulsatsning.
#
Kommentera eller pinga (trackback).