Två skivor representerar två olika sidor av Beyoncé Knowles. Dels hennes vanliga jag, dels hennes mer utagerande, excentriska scenpersonlighet. Ett underligt, samtidigt lite spännande, koncept kan man tycka. Tyvärr har den kreativa energin, för att det här är ett kreativt projekt råder ingen tvekan om, fokuserats på fel saker. Ack, besvikelsen när man sätter på första skivan, I Am…, och möter seg ballad efter seg ballad. Powerpopballader som Smash Into You samsas med kristna undertoner i Ave Maria. Såsigheten är genomgående. If I Were A Boy tillför visserligen en annorlunda twist på kärleksproblematiken, men balladeksemet blommar upp redan andra gången den spelas. Första skivans enda minnesvärda låt, Halo, är däremot storslagen och kompletterar Beyoncés tidigare alster utan att kopiera. Men överlag är intrycket: Ja, Beyoncé, vi vet att du kan sjunga. Tyst nu.

Som tur är följer Sasha Fierce-biten upp B’Days forna glansdagar, om än inte med besked, och räddar Beyoncé från nederlaget. Är det bangers man vill ha får man åtminstone några här, i form av Single Ladies (Put A Ring On It) och neonljusblinkande Radio. Hiphopvibbar bjuder semisnuskiga Video Phone och framförallt pompösa Diva på, där hon till och med rappar över en Lil’ Wayne-pastisch. De åtta spåren på Sasha Fierce följer naturligt på dansanta Get Me Bodied och Freakum Dress från två år gamla B’Day, medan I Am… är en seg historia liknande alla bortglömda mellanspår från 2003 års Dangerously In Love. 50/50 gör inget mästerverk, men heller ingen skamfläck.