Recension
- Paley & Francis (album, cd) Paley & Francis
- 2011
- Cooking Vinyl
Surt
Redan på omslaget kan man ana att här har det inte förekommit några omtagningar.
Det är årets fulaste skivomslag. Lika mycket ett hastverk som albumet.
Black Francis och Reid Paley skrev musiken över tre dagar i New York och spelade in den under två dagar i Nashville. De lämnade inte plats för reflektion och justeringar. De gjorde mest något snabbt och roligt ihop.
Att det finns idéer till ganska starka låtar på Paley & Francis är däremot inte särskilt förvånande. Problemet är mest att de inte gör särskilt mycket av dem. Trots att jag föraktar musiknostalgi får jag ändå något lite dimmigt i ögonen av Praise. Men den hade kunnat vara så mycket mer. Tänk något tunt med körer eller något stort med såna mängder av gitarrer att man knappt tar sig förbi. Det enkla och raka fungerar inte alltid för Paley och Francis.
Dom har skjutit på släppet av Paley & Francis (den släpps i oktober) och jag har hållt på den ett tag, men spelat den ofta. Jag har satt på den utan att säga något när vi haft besök. Alla har tyckt om den från första låten. Den finns nästan ingenting att inte tycka om.
Det som gör mig lite sur är de är så slarviga. On the Corner är en släpig och hes pianoballad. Hade man knuffat den i rätt riktning hade den trillat i fas. Nu är det något som inte stämmer. Den saknar närhet. Sen finns det rent slarviga nummer som Magic Cup.
Faktumet att jag blir så upprörd av Paley & Francis beror förmodligen på att jag tycker om den så mycket. De har ju precis allt här. Men de går på rutin. De vet att de kan kasta ihop ett album på en vecka utan att knappt hinna prata med varandra. De vet att den kan bli riktigt jävla bra. Men de varken orkar eller vill riktigt. Så sitter man med slingan och orgelkompet i Ugly Life och önskar ihjäl sig efter att få höra den på riktigt. Med ett krispigt ljud och stora rörelser. Men det är ju inte vad de här herrarna gör alls. Och det vet jag sen länge. Jag förväntar mig helt fel saker och försöker både ändra historien och nuet. Och egentligen är det skitbra. Sju av tio låtar är minst åtta av tio och när jag försöker bedöma helheten vet jag varken ut eller in. Men bara att jag blir så förbannad av något som gör mig så glad engagerar mig tillräckligt mycket för att tycka om både Paley & Francis och Paley & Francis.
Publicerad: 2011-09-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-09-06 22:31
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).