Ready For the Flood är Gary Louris och Mark Olson med en varsin gitarr och stämmorna som tagit oss till altcountry-himlen och tillbaka, men nu är vi här igen. Tretton år senare. Det är tretton år sedan Mark Olson lämnade The Jayhawks som blev Louris band. Tretton år senare är de gamla parhästarna vänner igen […][...]

När jag plockar fram Now Here Is Nowhere för att fräscha upp mina The Secret Machines-kunskaper slår det mig att det måste finnas nostalgiska inslag i mitt minne av albumet. Jag har klart för mig att Ten Silver Drops inte var särskilt intressant men jag mindes Now Here Is Nowhere som klart godkänd arenapop med […][...]

Jolie Hollands fjärde fullängdare The Living and the Dead är stadig folkrock. Stadig både i ljudbild och för att den inte är särskilt varierad. Någon större variation ingår inte i Hollands varumärke och bristen på variation tyder snarare på väl sammanhållna album. Mellan albumen finns det skillnader. Catalpa och Escondida var sovrumsblues, Springtime Can Kill […][...]

Min sinnebild av David Eugene Edwards är en ensam man på en mörk scen, sittande med en banjo i ett blekt ljussken och närmast mässande fram sina sparsmakade folklåtar, medan han håller takten genom att stampa med foten i scengolvet. Det är så jag minns mitt första möte med David Eugene Edwards, från när han […][...]

Det är Jackson Brownes röst som fortfarande håller. Resten är ingenting. Rösten kommer han i och för sig långt med. Extremt väl bevarad genom åren. Men Browne – plastansiktet – numera med skägg, gör inte spännande låtar längre. Det var väldigt längesen. Det var längesen Bush-kritik engagerade också. Vilket, förutom lite sextiotalsnostalgi, är exakt vad […][...]

Till en början känns Carried to Dust lågmäld och dammig. Det föreligger en risk att den kommer stå lika mycket på hyllan som Garden Ruin, som när man tittar i backspegeln inte var alls så stark som jag gärna ville tro. Efter hand inser jag dock vilken jävla fullträff albumet är. Om Garden Ruin var […][...]

Matthew Chicoine har bott på Nya Zeeland i sex år sedan flytten från USA men även om han fysiskt både har landat och rotat sig har hans musikaliska resa definitivt ännu inte nått sitt slutmål. För med utgångspunkt i hemstaden Detroits techno har han ständigt hoppat runt och gjort nedslag i allt från experimentell jazz, […][...]

Ra Ra Riot har lyckats plocka exakt det som är bra med alla de slyngelrockband som Storbritannien kräkts ut över världen under 2000-talet. Ra Ra Riot har plockat drivet och de högtravande arenaelementen och – nästan på samma sätt som The Decemberists låter väldigt mycket Skottland – kombinerat det med smart och ölindränkt collegerock. Lyssna […][...]

För ett tag sedan dundrade Slipknots fjärde studioalbum All Hope is Gone ner på skivdiskarna världen över, och troligen rakt in i hjärtat på en stor del av en ungdom som känner sig allmänt missförstådd och söker tröst i gränslandet mellan populärmusik och extrem metal. Öppningslåten Gemateria (The Killing Name) och det rakare och av […][...]

Jag listade Sec Walkin’ som månadens bästa i juni. Det var ungefär behållningen av Evil Urges och jag tänkte mig att det var det sista jag skulle se av albumet. Det fick ett svalt mottagande och själv var jag inte sen att stämma in i kören. Men så har jag ändå umgåtts med albumet ett […][...]