En försiktig hi-hat. En basgång med rötterna i housens allra tidigaste möten med världen. Pjättiga trummor som ramlar in helt fel, men ändå precis när de ska. Droppade och rullande pianoackord som bryter med sig själva och allting annat. Oväntade stråkar som nog egentligen har hamnat fel, men som ändå får vara med. Det är […][...]

Jag har alltid varit säker på att jag inte gillar poesi. Trots att jag har läst mästarna har jag aldrig hittat något som fastnar. När jag första gången hörde Ursula Rucker hajade jag till. Men det var väl inte poesi? Inte riktig. Det var ju bara en avslutning av en hiphopskiva. Och jag gillar ändå […][...]

Det finns förmodligen inte mycket mer att skriva eller säga om Nina Simone än det som redan producerats. Det kommer trots det säkerligen att skrivas nästan lika mycket till. Nina Simone är ingen man musikaliskt ger sig på hur som helst. Oavsett om det sedan handlar om låtar hon själv skrivit eller sådana hon satt […][...]

Efter ungefär en sekund av inledande Morning Child inser man att det här inte kan vara något annat än just 4hero. Då glider de fantastiska stråkarna, ett av duons kännetecken, in. När sedan blåssektionen och Carina Andersson fyller på och förvandlar allt till en solskensstrålande soulhymn som mest påminner om en uppspeedad version av Les […][...]

Efter fantastiska singeln Mbira kändes det inte som en allt för vågad gissning att Will Saul skulle fortsätta på den inslagna vägen på sitt debutalbum. Snarare var väl frågan hur mycket av samma mäktigt djupa rytmiska techhouse skivan skulle innehålla. Men istället för att välja den säkra vägen är Space Between, om inte en helomvändning, […][...]

De har växt upp ur jorden den här gången. Rötterna, alltså. Om Svenska Akademien förra gången var inne och tassade på roots-reggae har de den här gången inte nöjt sig med att borsta av det översta jordlagret. Istället har rötterna slitits upp ur den varmt gungande myllan. Med ett varsamt, organiskt handlag. Att Svenska Akademien […][...]

Det här med bolagssamlingar kan väl diskuteras. Betala för reklam liksom. Samtidigt är det ett rätt skönt sätt att lära känna små etiketter som kanske inte når ut i radio eller TV. Små bolag som ofta har en konsekvent linje. Men ändå ett litet moraliskt problem. Fast mest för bolagen själva tror jag. Så här […][...]

Det är klart att jag kan hålla med om att det var tunt med stora internationella artister av intresse på Hawaii-scenen i år. Jag såg tre konserter där. Alla med svenska band. En svaghet? Jo, kanske. Men också ett styrkebesked från det svenska musiklandet. Några intryck från årets festival. BÄSTA KONSERTEN Moneybrother. Jag har redan […][...]

1. Ursula Rucker (Teaterladan) Ord som går rakt in. Årets uppenbarelse. En röst, en gitarr och en beatbox. Mer behövs inte. 2. The Killers (Stora Dans) När Maria Andersson från Sahara Hotnights sjunger ”Tighten Up” som om det vore punkrock är i alla fall jag helt nöjd med tillvaron. 3. The Latin Kings (Pampas) Ersättarna […][...]

Första dagen och den föregående onsdagkvällen på Hultsfred i år har handlat mycket om att hitta rätt. Klockan var två på natten innan mitt kupoltält stod fast förankrat på vår campingplats som ingen verkade veta var den låg. Torsdagmorgonen (nåja, förmiddagen då) inleddes med att iordningställa vårt tält på området och börja dela ut pocketar, […][...]