Det finns förmodligen inte mycket mer att skriva eller säga om Nina Simone än det som redan producerats. Det kommer trots det säkerligen att skrivas nästan lika mycket till.

Nina Simone är ingen man musikaliskt ger sig på hur som helst. Oavsett om det sedan handlar om låtar hon själv skrivit eller sådana hon satt en oundviklig prägel på genom sin tolkning. Pressmaterialet till Remixed & Reimagined skräder inte med orden i sin uppskattning, utan öppnar tvärtom med konstaterandet ”Nina Simone, the high priestess of soul”.

Så nu vet ni utgångsläget.

Redan innan jag ens hade sett Remixed & Reimagined, med nytolkningar av material från Ninas RCA-katalog, var mina förväntningar smått skyhöga. Det fenomen som kan sägas ha sin startpunkt när Us3 fick Blue Notes välsignelse att gå på chokladfabrikssafari i det klassiska skivbolagets källarvåningar, har ofta resulterat i väldigt intressanta skapelser. När yngre generations artister fått tillfälle att sätta sin egen prägel på musik som formade dem under deras uppväxt – samtidigt som originalmusiken paketerats om för en ny tid och en ny publik – har det blivit ett nyfiket och respektfullt utbyte av erfarenheter mellan bolag, ursprungsartister och omstöpare. Verve Remixed-serien är kanske de senaste årens bästa vad gäller det här.

När skivan sedan landade petades ribban upp något snäpp till enbart på grund av omslaget, som är ett av de snyggaste på länge. Det faktum att titeln inte bara talade om ”remixed” utan även ”reimagined” – det fundament som remixen allt mer kommit att vila på sedan extended-mixens död i slutet av åttiotalet: när originalmaterialet inte längre är en ram att hålla sig inom utan snarare en allmän hållning. Eller kanske bara att låta sig inspireras av i arbetet med remixen. Många gånger har det här inneburit att remixaren bättre än originalartisten lyckats fånga själva kärnan i materialet.

Det enda som på pappret hade kunnat sänka ett sånt här projekt är när de artister som bjudits in för att tolka har för stor respekt för artisten eller låtarna. När det blir marginella skillnader mellan ursprung och nyversion på ett sätt som gör att man undrar vad meningen egentligen var.

Det är det ingen risk för här. Istället är det det omvända som är hela problemet med Remixed & Reimagined: bristen på respekt. Åtminstone om man ska utgå från slutresultatet.

Nina Simone i 2007-tappning är uppenbarligen bara på tillfälligt besök från 1995. Av de 14 konstellationer som gett sig på lika många olika Nina-låtar verkar triphop-soundet anno just mitt-i-nittiotalet varit ett genomgående favorittema. Det är beat som dras medan afrikanska urrytmer och moderna dansgolv. Över det vilar ett kompakt täcke av jazzvibbar och rök. Jag tänker rätt ofta Ursula Rucker när jag lyssnar. Bara en sån sak. Tablas? You bet.

Nu är inte triphopsvibbarna i sig något problem. Faktum är att jag inte skulle ha något emot ett helt tolkningsalbum bara fyllt med sådana tongångar. Det som stör är istället två saker: dels att de nya musikaliska dräkterna som sytts upp känns synnerligen trista – om att det är något som snabbts tråcklats ihop med vänsterhanden mellan två viktigare projekt – och dels att omstöparna i många fall inte ens gjort en ansats till att skräddarsy sitt alster efter bäraren. I många fall låter det som att sången bara kastats in ovanpå ett färdigt beat och sedan har man låtit datorn göra någon slags taktjustering för att få saker och ting att lira ihop åtminstone lite grann. Ja, det känns ofta som en wannabe-musikproducents första stapplande steg med fulprogramvara på en för långsam och ful dator. När det istället för triphop blir mjukishouse i The Look of Love och gospelhouse av I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free låter det som man använt de mest generiska av grunder som gör att slutresultatet bara blir opersonligt.

Som om det inte vore nog nittiotal med all triphop hinns det dessutom med att eka Firestarter och If Only I Could – den sistnämnda till och med i två olika spår på samlingen. Ja, och självklart ett av de säkraste tricken när en halvtråkig radiolåt skulle göras ”häftig” och ”för kidsen” på nittiotalet: släng in ett hiphop-beat som bottenstoppning (på Remixed & Reimagined är det O-o-h Child ni ska tycka synd om här).

Det som, förutom omslaget, räddar Remixed & Reimagined från ett bottenlöst svart hål är två av spåren. Grooverider lyckas göra en riktigt kul och svängig version av Ain’t Got No – I Got Life genom att i princip bara piffa till originalsoundet med en riktigt retromässig soulstökfest. Väldigt bra i sin originaltrogenhet.

Men det är François Kevorkian som du verkligen, verkligen vill ha. Eller åtminstone hans nymix av Here Comes the Sun.

Med basgången från Mr Fingers Can You Feel It, hi-haten från Télépopmusiks Breathe, ljud från katalogen märkt ”trance”, Ibiza-gitarr och månskenssmekande stråkar gör François precis det som jag hade hoppats på när jag fick Remixed & Reimagined: tar med originallåten på en tidsresa, och hinner som sagt plocka upp ett par synnerligen välkomna passagerare på vägen, samtidigt som den nya musikaliska bakgrunden är ett med det förflutna. När Francois dessutom bjudit in Eric Kupper för att sköta keyboards och låtit Jephté Guillaume ta hand om gitarren, ja då förstår ni förhoppningsvis att det är magi på gång. En remix som faktiskt sopar banan med Ninas egen version.

Men Remixed & Reimagined är bara i närheten av magi under nio minuter. Resten är tyvärr rätt långt därifrån.

Att François K:s mångåriga musikarbete i pressmaterialet sammanfattas med ”U2, Depeche Mode, Mick Jagger”, tja, det känns faktiskt rätt talande för tillståndet för i princip hela Remixed & Reimagined.