dagensskiva.com

48 timmar

Recension

4hero: Play With The Changes
Play With The Changes (CD) 4hero
2007
Raw Canvas/Border
5/10

Lättillgängligt – på gott och ont

Lyssna

Sök efter skivan

Efter ungefär en sekund av inledande Morning Child inser man att det här inte kan vara något annat än just 4hero. Då glider de fantastiska stråkarna, ett av duons kännetecken, in. När sedan blåssektionen och Carina Andersson fyller på och förvandlar allt till en solskensstrålande soulhymn som mest påminner om en uppspeedad version av Les Fleur sopas eventuellt kvarvarande tvivel bort.

Sex långa år efter hyllade Creating Patterns är Dennis ”Dego” McFarlane och Mark ”Marc Mac” Clair tillbaka i fullängdsformat och de är det med sin mest lättillgängliga skiva upptäcker man snart. Duon har alltid, åtminstone på senare släpp, byggt på inslag av soul och jazz men då blandat upp det med både hårdare och mer elektroniska tongångar. På Play With The Changes har de i stor utsträckning ratat de sistnämnda inslagen och rör sig inom betydligt snävare ramar där det mesta hamnar någonstans mellan neo-soul, brutna beats och syrad jazz. Följden är att Play With The Changes är betydligt mer sammanhållen än tidigare skivor. På gott och ont.

För även om harmonierna flödar över av välljud, vinkningarna till gamla soul- och jazzhjältar är ständigt närvarande och allt ytterst elegant sammansatt och perfekt producerat finns det ett pris att betala för just det. Marc Mac och Dego har i sin strävan efter perfektionism polerat så till den grad att de emellanåt fått bort alla spår av kantighet som skulle behövts för att bryta upp den slicka ytan.

Såsiga kaffebars-housen i titellåten och Something In the Way, den psykedeliska soultrippen Stoke Up the Fire och fusionförsöket med distade elgitarrer och acid jazz i Dedication To The Horse är riktiga bromsklossar där inte minst den sistnämnda är en häst som skulle må bäst av att skjutas av.

Lyckligtvis finns det ändå mycket som bränner till, där 4hero visar sin bästa sida. Som vanligt har de bjudit in en hel uppsjö gästmusiker och vokalister och det är när de förenas med duons ljudmassa som lyftet kommer. Förutom redan nämnda lyckopillret Morning Child är instrumentala Sophia, Roy Ayers-jazzen Why Don’t You Talk? med sin vildsinta saxofon och den väldigt originaltrogna covern av Stevie Wonders Superwoman där Terry Devos låter kusligt lik Wonder själv några exempel.

Marc Mac och Dego kommer troligen aldrig göra lika genredefinierande skivor som Creating Patterns eller Parallel Universe igen. Men även om den dynamiska duon tappat en del av sitt driv visar Play With The Changes att det fortfarande, åtminstone bitvis, finns kraft kvar.

Med souldivan Jody Watley blir det högklassig modern soul innan världens hårdaste Ursula Rucker fullständigt knäcker allt motstånd i fenomenala The Awakening där hon över hetsiga beats och stråkar obevekligt mjukmässar fram en text över tillståndet i världen. Där och då blir musiken tillsammans med Ruckers röst och text något av det bästa 4hero satt sitt namn på.

David Drazdil

Publicerad: 2007-03-16 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-21 23:37

Kategori: Dagens skiva, Recension | Recension: #4079

4 kommentarer

Näe, inte fan blir man inspirerad av denna text. Det är fredag och det borde vara PARTY!

Medlem 2007-03-16 09:39
 

Japp. Här spisas det Atari Teenage Riot och dricks bensin.

Americanmoneyeasy Medlem 2007-03-16 11:00
 

Angående Ursula Rucker är väl frågan när hon INTE mässar om tillståndet i världen. Känns som hon gjort samma grej sedan dag ett, oavsett sammanhang.

Agnes Arpi Medlem 2007-03-16 21:37
 

Ge gärna ms Jack Davey lite credit också. Spår 2, ”Take My Time”, är ju ett av plattans bästa!

Jonathan Oregistrerad 2007-10-16 12:25
 
Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig