Ett snabbt hoprafsat och preliminärt spelschema för besöket i Arvika. Som vanligt är det ganska ont om band jag verkligen vill se (Arvika har aldrig varit nere med funken). Å andra sidan har jag varit på de flesta festivalerna och alltid haft trevligt. Allt sitter inte i den förväntade musiken. Torsdag Jag har egentligen inga […][...]

Lite amerikansk pop, lite tyskamerikansk soul och lite svensk hiphop – det är vad veckans flipp eller flopp-blandning bjuder på. Jag väljer låtarna, ni kommenterar videon. Precis som vanligt. Antingen med motiverande kritik eller ett enkelt flipp eller flopp. Low Hatchet (Optimimi version) Jag kunde inte motstå den söta animationen och den svängiga orgeln. Joy […][...]

Det roligaste med Timbuktu och ”Oberoendeframkallande” är att han tillsammans med sina kumpaner lyckats lura på ett intet ont anande svenskt folk några av de farligaste musikstilarna; världsmusiken och funken. Jag har suttit med hakan någonstans nere mellan knäna när hyllningarna ställt sig upp på rad i pressen samtidigt som Timbuktu med ett stolt flin […][...]

Det spelar egentligen ingen roll hur många gånger jag eller någon annan skriver att det här i första hand är Måns Asplunds och Jens Reschs grupp. Så fort någon säger att Jason Diakité är med blir det ändå alltid Timbuktus reggaeprojekt. Hur orättvist det än är. För M.O.N.S. och Chords är dessutom nästan lika viktiga […][...]

The Animal Five Stora Dans, kl 14:00 Jag råkar vandra förbi utanför Stora Dans samtidigt som The Animal Five slår an första ackordet, så jag bestämmer mig för att ge dem en chans. Minns att jag gillade en sjua de släppte för ett par år sen och trots ett och ett halvt år i Malmö […][...]

Öppningen är så avväpnande fantastisk att jag inte vill låtsas om att andra halvan av albumet ”To Give Is To Get” inte får mig att dansa i mitt vardagsrum eller på trottoarerna i Malmö. Den första hornstöten och den mjuka men obevekliga trumman i ”Wouldn't That Be Fun” är allt jag någonsin önskar mig av […][...]

Simone Moreno kom till Sverige för kärleks skull för fem år sedan. Det är väl därför man lämnar karriär och sol i Brasilien bakom sig för att chansa på nytt och okänt. Fyra skivor hann hon släppa där innan hon kom hit. Här har hon sjungit med bland andra S.U.M.O., Rasmus Faber och Os Lourinhos […][...]

[Brus] blev en rätt intressant bekantskap som mest dök upp lite på vinst och förlust, trots att jag var lite bekant med namnet. De tre låtar jag hörde var alldeles för lite för att egentligen komma med något utlåtande, men den lågmälda syntpopen gav helt klart mersmak att nosa vidare. Timbuktu & Damn levererade en […][...]

Generellt sett är Timbuk aldrig dålig. Men generellt får Timbuk ständigt sjua. Generellt om igen. Timbuktu har på något vis en hög genomjämn nivå. Det är aldrig någonsin dåligt. Men på sina studioalbum blir det aldrig heller det där extra fantastiska. Han verkar inte komma ifrån det denna gång heller. Inte heller går han ifrån […][...]

Äh fan, jag vet inte var jag ska börja. Ska jag ta det positiva först eller det dräpande? Ska jag linda in det i en bakgrundsresumé om Diegos argentinska rötter? Om arbetarkvarteren runt Möllevången i Malmö? Om hur Malmö nästa år blir första staden där majoriteten inte har sina rötter i Sverige? Kanske nåt om […][...]