Öppningen är så avväpnande fantastisk att jag inte vill låtsas om att andra halvan av albumet ”To Give Is To Get” inte får mig att dansa i mitt vardagsrum eller på trottoarerna i Malmö. Den första hornstöten och den mjuka men obevekliga trumman i ”Wouldn't That Be Fun” är allt jag någonsin önskar mig av afrofunken. Den har groovet, den har rytmen och min kropp kan inte sitta eller stå still. Jag måste dansa.

Sofi Hellborg har en resumé som skapar respekt. Sex år i Mory Kantes band (under de stora åren när ”Yéké Yéké” låg på listorna och spelades i både radio och tv) är skolning som heter duga. Fyra skivor i eget namn har hon också hunnit med innan hon nådde fram till den här som blir mitt första möte med hennes egen musik. Skivan är resultatet av en flytt tillbaka till Lund efter många år på den parisiska musikscenen.

Här möts gamla och nya musikaliska vänner. Tony Allen spelar trummor på fyra spår. Jens Lodén (Reunion och Damn!) producerar. Timbuktu gästar på en sång.

De första fem låtarna är afrobeat av bästa klass. Musik som inte skäms att jämföras med Femi Kuti eller sentida Tony Allen. Kanske inte riktigt där uppe med Fela Kuti under åren med Africa 70, men det vore väl ändå att gapa över mycket.

Samarbetet med Timbuktu är så klart på svenska och för alla oss som gillade afroinslagen på hans senaste album är det här mer godis. Den överträffar faktiskt det mesta där och borde ha en chans att kunna leta sig in på åtminstone P4 (P3 som notoriskt stänger öronen så fort det börjar andas world music lär inte plocka upp den, med P3 Rytm som troligt undantag). Precis som många av de andra texterna på skivan handlar det om hoppet om en ljusare morgondag, att saker faktiskt blir bättre trots att det ibland kan kännas tvärtom. Här med fokus på den galna vapenindustrin.

Jag gillar verkligen Sofi Hellborgs sång. Den har ett oväntat japanskt drag över sig. Hennes uttal och tonläge får mig ibland att tänka på Miho Hatori (lyssna på till exempel jazziga ”If You Ever” och jämför med Hatori i någon av Cibo Mattos låtar för att få ett tydligt exempel). Sången har en skörhet som kontrasterar fint mot det fylliga afrogroovet.

Tyvärr går större delen av andra halvan lite på tomgång.

”Jungle in My Livingroom” börjar så bra, men sen låter saxofonen tala istället för rösten. Den låter lite för polerad för min smak här. Jag föredrar när hon lägger brötigt komp framför den här sortens renspelade jazztoner. Hon är helt enkelt bättre på afrobeatet än jazzen. Vilket illustreras extra tydligt i den stillsamma ”My Heart Is My Home” som trots Lodéns (antar jag) elektroknastriga botten blir riktigt läbbig med både matprogramsgitarr och smörsax.

Lyckligtvis knyts säcken ihop på ett minst sagt tillfredsställande vis i avslutande ”We Want No More War” som tar oss med på en funkresa till världens allra finaste fredsmarscher. Lite som en internationell fortsättning på ”Har du hört”. Gott så.