Brother Ali har ett stort register väl värt att ta del av, men för att förstå hans storhet behövs det inte mer än det korta introt som är hans på det här albumet. Hans tal om gemensamhet i en värld som inte vet var den är på väg ingjuter en varm och genuin känsla över […][...]

Stockholm Jazz är en av mina absoluta favoritfestivaler. Av de anledningar att den ligger perfekt i lummighet ute på Skeppsholmen, samtidigt som den är en välorganiserad och städad festival samt att festivalen är fokuserad och brukar ha många spännande bokningar att upptäcka eller återupptäcka. I år är artistbokningarna kanske inte lika starka medialt som tidigare […][...]

Det är inte mycket jag är bekant med på årets jazzfestival. Därför har jag de senaste dagarna tagit hjälp av Spotify. Jazzfestivalens ledning har satt ihop en bunt ordentliga spellistor, och utöver det finns det gott om material att lyssna på. Det var inte mycket jag fastnade för, även om det mesta låter som ett […][...]

Yoda är ett mixtape och en halvofficiell bootleg, en samling av liveframträdanden, låtar till soundtrack, b-sidor, covers och tidigare osläppt material. Yoda är alltså inte, som många tror, den efterlängtade tredje skivan, ibland omtalad som James River, som det spekulerats så mycket kring. Konvolutet innehåller en bild på D’Angelo men knappt någon bokstav. Ursprunget är […][...]

Efter ungefär en sekund av inledande Morning Child inser man att det här inte kan vara något annat än just 4hero. Då glider de fantastiska stråkarna, ett av duons kännetecken, in. När sedan blåssektionen och Carina Andersson fyller på och förvandlar allt till en solskensstrålande soulhymn som mest påminner om en uppspeedad version av Les […][...]

”The Breakthrough” från 2005 hade sina publikframgångar, vilket tydligen väckte profithunger. Så blev det alltså dags för en samlingsskiva. Fyra nya låtar tjänar som lockbete. Ett måste för dem som på bästa P. Diddy-vis skanderar att Mary J Blige är ”the queen of hip-hop soul” alltså. Meningen är att 15 års karriär, sju studioalbum och […][...]

Vibrafonens plats i jazzfunken kan i princip härledas till en enda musiker, Roy Ayers. Han är den sorts legend som brukar plockas fram och dammas av för att ställas på scenen vid Skeppsholmen. Den sorts legend som framkallar svettningar hos oss som skulle vilja odla jazzskägg. Hos oss som inte fick nog av knasiga hattar […][...]