Outtröttligt pressar motorerna vidare. Oavsett hur tunnhårig Nick Cave än blir så kommer det alltid att fortsätta framåt. Även om Grinderman 2 redan patenterar bandets sound på samma sätt som man numera kan förutspå de botaniska och mytologiska referenserna på ett album med The Bad Seeds, så ångar Cave, Warren Ellis, Jim Sclavunos och Martyn […][...]

Kort efter att 89 släpptes i fjol åkte Sveriges mest egensinniga kvartett på turné. Ett tilltag i samma klass som Halleys komet. Typ. Redan där, på Babels scen i Malmö, fick man ta del av embryon som skulle utgöra Monty Python, bandets sextonde studioalbum. Redan då fanns det enligt hörsägen låtar klara för ett helt […][...]

Det sprakar som ljudet av en avlägsen radiokanal. Ljud som inte når riktigt ända fram och dränks i ett brus. En flörtig basgång tar över taktpinnen och skeva ljud från stränginstrument hämtade från en fjärran öst. Lager på lager av lätta luftigt svepande ljud. Hela tiden med den där förföriska basen och bongotrummorna längst fram. […][...]

Isobel Campbell och Mark Lanegan är ett kontrasternas par. Screaming Trees-sångarens sandpappersröst är självklar i det bluesiga sammanhanget och Campbells väna stämma binder samman melodierna. Det är just bluesen som är utmärkande för Hawk, duons tredje fullängdare. Hawk ligger närmre söderns träskmarker än något Campbell och Lanegan tidigare gjort. Den hymlar inte heller med att […][...]

Efter Roky Ericksons kärleksfulla samarbete med Okkervil River behövdes en paus innan His Greatest Misses. Däremellan klämde dessutom Daniel Johnston in beam Me Up!. Tre album som cirkulerar kring samma grånade piano. Egentligten är det Robert Wyatts album som ligger i mitten, mellan den skäggige fadern och den nervösa modern. His Greatest Misses är progressiva […][...]

Derek Miller måste ha fått en riktig uppenbarelse när han insåg att hiphopbeats kunde vara minst lika hårda som de riff han spottat ur sig i sin tidigare roll som gitarrist i ett hardcoreband. Uppenbarelse, chock, kalla det vad du vill, men han kom också till den banbrytande insikten att dessa två borde fusioneras. Så […][...]

I’m mad frustas det i refrängen och textraden avslutas med ett mekaniskt och maniskt skratt. Jag blir lite förvånad och förstår att jag faktiskt måste lyssna ordentligt. Det här är ju bra. Jag trodde aldrig The Dead Weather skulle bli någonting. Jag plockade upp Horehound med spänd förväntan när den kom förra sommaren, även om […][...]

Göteborgska Bombus ligger i bräschen, en bräsch inom den hårda rocken som sjuder av en fräschör sällan hörd från ett debutgäng och sällan med en sådan här pondus. Visst, stora likheter med Big Business kan skönjas, men denna självbetitlade debut lämnar ingen oberörd. Inspelad i Welfare Sound under uppsikt av Division of Laura lees Per […][...]

Danzig Deth Red Sabaoth AFM Records/Sound Pollution Ny platta med gamla grepp. Danzig har även passat på att piffa upp omslaget och konvolutet med en hel del nakna bröst. Myspace Yonder Foreign Shore Veranda Independent Records/Bonnier Amigo Folk och blues i mörkt och maka tempo. Myspace Kråkesølv Trådnøsting Diger/Sound Pollution Norsk skramlig pop/rock med lite […][...]

På To Willie kopierade Matthew Houck, aka Phosphorescent, Willie Nelsons koncept från albumet To Lefty From Willie. Liksom Nelson hade valt ut och tolkat sina favoritlåtar av Lefty Frizell tolkade Phosphorescent bland annat Nelsons Too Sick to Pray och pick Up the Tempo. Det spår som mest stod ut på albumet, och ännu mer live. […][...]