Första gången jag lyssnade på The Wörld is Yours funderade jag på om det berodde på mig eller bandet att skivan lät ganska trött. Några varv senare inser jag att det är frågeställningen som är fel. Det är verkligheten som har hunnit i kapp Motörhead. Eller snarare Motörhead som har accepterat verkligheten som den är. […][...]

Om jag blundar tillräckligt hårt så kanske det går. Kanske växlar det svarta i textur, kanske går det övergödda över i enbart lätt rundlagdhet. Kanske inte. Vi tar det rakt ut. Mitt problem med Introspective är Jerker Ersares röst. Att släppa lite på gasen och andas lite mer skulle förmodligen inte skada, eftersom han i […][...]

Det som är lite härligt med Songs: Ohias debut är ljudet och intrumenteringen. Gitarren kryper in i huvudet och blåset känns helt naturligt trots att Jason Molinas debut luktar grusväg. Men sen faller det. Songs: Ohia blev Songs: Ohia ganska snabbt. Soundet skulle hänga med väldigt länge. Men det spretar på debuten. Dels så lämnar […][...]

I en intervju på amerikanska musiksajten Pitchfork som gjordes i samband med släppet av Molina and Johnson berättar Jason Molina om hur han gärna samarbetar med andra artister. Det verkar vara mycket av det smutsiga skitgörat han är ute efter. Inte ha låtarna färdiga och bara spela in, utan spela och skriva tills man har […][...]

När Fading Trails släpptes 2006 tyckte jag att den var småtrevlig, kanske snudd på bra. Jag varken recenserade den eller lyssnade särskilt mycket på den men efter ett år eller två insåg jag att den ständigt hoppade ut ur skivhyllan och jag spelade den alltmer ofta. Så efter en kort bilsemester, där den mer eller […][...]

Liksom på Pyramid Electric Co. är det ledset värre på Let Me Go, Let Me Go, Let Me Go. Det är Molina och en akustisk gitarr och det är inget vidare. Inte för att det är något större fel på låtarna men framförandet är både uttråkat och bedrövat. Let Me Go, Let Me Go, Let […][...]

Songs: Ohias sjunde och sista album markerar övergången till Magnolia Electric Co. som kom att släppa livealbumet Trials & Errors två år senare. Magnolia Electric Co. är väldigt lite Songs: Ohia. Namnet förekommer inte och rent musikaliskt så är Jason Molina någon annanstans på Magnolia Electric Co.. Han har gått vidare till ett mer Neil […][...]

Atlanta-bandet Deerhunter är ständigt i förändring. Varje släpp skiljer sig från det föregående avseende bandets uppställning. Samtidigt är det likformiga det som utgör Deerhunters baksida. Det händer inte särskilt mycket när Bradford Cox med vänner gör musik. Det monotona blir sällan monotont nog, det smarta och aviga blir sällan tillräckligt smart och avigt. Eller så […][...]

Our Love to Admire. I ärlighetens namn så har jag få, för att inte säga noll minnen av Interpols tredje album. Även om man både då och nu visste ungefär vad som komma skulle. Interpol är inte direkt ett band hågade att byta linje, även om man efter inspelningen av detta misstänksamt nog självbetitlade fjärde […][...]

Örebrokvintettan Insekt står stadigt i svensk 1990-talshardcore på sin debut-EP, men har ändå blicken stadigt fäst på samtiden när man varvar in ett stadigt rockdriv i mixen och kryddar med en The Bronx-minnande refräng på Let’s Renovate. Och jag gillar det. Insekt lyckas nämligen balansera synnerligen bra mellan meck, kraft, sväng och melodi. De fyra […][...]