Den här dubbeln var tänkt som den storslagna återkomsten. En skiva Funkadelic, en skiva Parliament. P-funkens tvillingband förenade en gång för alla. Så blev det nu inte. På fler sätt än ett. För den som följt George Clinton och hans turnérande funkcirkus under de senaste åren är den här skivan ändå ingen överraskning. Det handlar […][...]

Det är mycket som inte stämmer med Multiply. Funkdrypande souljuveler av den här digniteten ”ska” komma från USA och inte Storbritannien som fallet är här. Så är det bara. Att den dessutom kommer från skivbolaget Warp mest känt för mer experimentella artister som Squarepusher och Aphex Twin är rent sensationellt. Inte nog med att genren […][...]

Om man tar hela funkhistorien och kör den genom samtidens hiphopfilter, grovhackar och sätter ihop delarna igen så landar man gissningsvis någonstans i Los Angeles 2004. Då släppte Plantlife ”the Return of Jack Splash”. På något vis gled den mig förbi då, men när jag flyttade till Malmö pratade Mikael hela tiden om nyfunken från […][...]

Raphael Saadiq befinner sig i soulens öga. Han tänjer inga gränser. Det är mjukt, följsamt och svängigt. Jag kan inte låta bli att tänka på Princes senaste och kanske framför allt videon till ”Musicology”. Saadiq gör samma självklara varma funksoul som klär i nostalgisk retro. Det är ingen genrebändande samling låtar han bjuder på den […][...]

Jo jag vet den här skivan släpptes väl för ungefär hundrafemtio dagar sen. Men vem kunde tro att det skulle dröja tills nu innan en solklar hit som nördfunken i ”Needy Girl” skulle plockas upp? Jag sorterade dessutom bort Chromeo ganska snabbt efter att ha lyssnat dagligen i någon vecka. En handfull smaskiga funklåtar gjorde […][...]

”Now. It seems to be some people out there who don't know what a party is. You know what I'm saying, hell yeah? Let me bring it down for you. You pay too much money to come in here an' sit on yo' ass, right? So the best thing to do is just have a […][...]

Anledningar att hata Prince: 1. Hans skivomslag, filmer och musikvideos är smaklösa och usla på ett kitschigt sätt som bara framkallar gäspningar. Det mesta är överlastat och tungrumpigt sönder-dekorerat. Noll humor. Noll distans. Det är inte ens oanständigt och chockerande. Hötorgs-pösiga pimpfantasier och suggiga logotyper. Eländig design, till och med en skräpbillig färgskala – det […][...]

”Control”, ”Rhythm Nation 1814″, ”Janet.” och ”The Velvet Rope”. Det har varit på gång ett tag nu. Mer och mer sex. Mer och mer rakt på sak. Även om förra albumet kanske bröt mönstret en aning tog Janet igen det flera gånger om med sitt Superbowl-äventyr. Nu när det är dags för åttonde fullängdaren är […][...]

Varning kids! Detta är ingen hiphopskiva! Håll er borta om ni inte klarar gitarrer! Jimi Hendrix, Funkadelic, Prince, Living Colour, 24-7 Spyz, Lenny Kravitz och … Boo Radleys. Så var vi av med namndroppandet också. N*E*R*D fortsätter sitt korståg för att återupprätta funkrockens skamfilade rykte. ”Fly or Die” tar vid där ”In Search of… v. […][...]

Innan Prince (då 24 år gammal) gjorde den här skivan hade han redan hunnit släppa två alster. Debuten ”For you” och det självbetitlade albumet ”Prince” innehöll ganska rak och poppig r&b, men det var med den här skivan han för första gången ändrade kurs i sin karriär. Här var det en ny Prince som visade […][...]