”Control”, ”Rhythm Nation 1814″, ”Janet.” och ”The Velvet Rope”. Det har varit på gång ett tag nu. Mer och mer sex. Mer och mer rakt på sak. Även om förra albumet kanske bröt mönstret en aning tog Janet igen det flera gånger om med sitt Superbowl-äventyr. Nu när det är dags för åttonde fullängdaren är det sex på menyn för nästan hela slanten.

Tja, varför inte? Musikhistorien är till största del byggd på musik om att supa och att knulla. Inte minst soulen.

Ända sedan Jimmy Jam och Terry Lewis tog över produktions- och låtskrivarskutan har Janet varit en stor favorit. Ingen annan artist är Jam & Lewis lika mycket som just Janet och Jam & Lewis har i sin tur inspirerats till många av sina bästa låtar när de arbetat med Janet. En lyckad kombination, helt enkelt. Men så landade 2001 års ”All for You” och, ja, kändes lite blek. Ett anti-klimax (omedveten ordvits) efter ”The Velvet Rope”.

När så första singeln från ”Damita Jo” började snurra på radio och tv var jag faktiskt beredd att hinka ut nästan 20 års tjurskalligt envist hyllande av Jam & Lewis genom fönstret i en handvändning. Esso-synts-funk med plastigt gitarriffande och trummor kliniskt tvättade från allt vad groove och känsla heter. Och melodi? Tjena.

”Just a Little While” är en av de absolut sämsta låtar jag hört på väldigt, väldigt länge. Den är faktiskt imponerande usel. Vilken artist som helst hade behövt näcka på Superbowl för att kunna sälja den här till ens de mest lättlurade konsumenter.

Tänk er att Prince har en väldigt dålig dag och bestämmer sig för att göra något ihop med Andrew W.K., backade av The Sälen Allstar After-Ski Cover Band. Party hard.

Som tur är utgör ”Just a Little While” ett väldigt ensamt undantag på skivan. I övrigt är ”Damita Jo” fylld med svalt svängig soul, tydligt färgad av tidens anda. Därför får vi det Jay-Z-vibbande titelspåret och Timbaland-imitationen ”Sexhibition”. Därför låter ”Island Life” väldigt mycket som en Missy Elliott-ballad. Därför dyker Kanye West upp och rappar i solskensfärgade ”My Baby”.

Men det finns också andra smaker än månadens på ”Damita Jo”. Jag kan inte låta bli att gilla ”Strawberry Bounce” med sitt felstämda oljefat, sitt ”Impeach the President”-break, sin Jay-Z-sampling och sina ”The Velvet Rope”-stämmor. Eller ”All Nite (Don't Stop)” med en mörkt rullande basgång (som hämtad från Organized Noizes Atlanta-studio) och ödesmättat, smygande stråkar, samt åttiotalstrippen ”R&B Junkie” med sin feta syntslinga och sitt metalliska Change-piano. Samt de löst breakande trummorna, de burkiga stråkarna och den sexigt plockade funkballadsgitarren i ”I Want You”. Att sedan ”Like You Don't Love Me” sedan påminner inte så lite om Mary J. Bliges ”Real Love” förlåter jag i samma stund som ”du-du-du-du-du”-refrängen kickar igång.

Sedan är det förstås dags för det klassiska ”Jam & Lewis goes Janet”-greppet: packa ihop precis alla ballader i slutet. Det har alltid varit den största svagheten på Janets skivor helt enkelt därför att två-tre låtar in i balladblocket har man redan fått en överdos. Ett större problem den här gången är att balladerna känns svagare än tidigare skivor. Det trots att Jimmy och Terry fortfarande skriver bättre sängkammarballader än de flesta andra. Fortfarande.

Men det finns ett skäl att faktiskt tvinga sig igenom alla balladerna. Och ett väldigt bra skäl att låta bli. Näst sist ut exploderar ”Damita Jo” i en discobolls-kaskad i form av handklappshouse-numret ”Slo Mo” med sin blåa sordintrumpet. Smått fantastisk. Sedan kommer då den stora, mäktiga avslutningen. Jodå. ”Just a Little While.”

”Damita Jo” är en uppryckning jämfört med ”All for You”, även om det är en bra bit till toppformen från de tidigare skivorna.

Men framförallt är det en skiva som är så in i helvete värd en bättre förstasingel. Och framförallt en bättre avslutning.