Egentligen är det så enkelt.

Ni kan säga vad ni vill. Om innovatörer. Om de hjältar som spränger alla kända gränser i jakten på det nya. Om det nödvändiga i ständig utveckling. Det spelar ingen roll.

Den enda musik som verkligen räknas är den som kan bryta sig igenom alla cyniska skyddsplåtar. Som passerar hjärnan utan att inkassera några hjärnceller och går direkt till de viktiga delarna av kroppen. Benen. Armhåren. Nackhåren. Skrevet. Fötterna. Magen. Bröstet.

Hjärtat.

Musik som bänder upp bröstkorgen och släpper ner en osäkrad granat mitt i hjärtat.

Det är det enda som räknas när mörkret och regnet inte bara finns utanför fönstret. De där nätterna när inga ord, inga vänner, räcker till. När det enda man kan göra är att lyssna på Roads om och om igen ända tills man somnar på golvet framför stereon och hoppas att världen ska vara lite mindre kall när man vaknar.

Så enkelt.

Lamb har aldrig spelat in ett fulländat album. Det har alltid funnits plumpar i protokollet som gjort att skivorna inte plockats fram så ofta som de borde. Däremot har varje album innehållit några låtar som slagit undan benen på mig och lämnat mig bedövad över hur jävla vackert allt kan vara ibland. Låtar jag knappt vill dela med någon annan av rädsla för att de ska försvinna. Låtar där jag ibland knappt törs andas av rädsla för att det magiska skulle försvinna som damm om jag gjorde det. Musik som gör ont att lyssna på.

Between Darkness and Wonder är, precis som de tre föregående albumen, inte en kandidat till de bästa skivor som gjorts. Här finns några rätt meningslösa låtar. Sugar 5, till exempel, som jag mest blir irriterad på. Wonder lämnar mig också rätt oberörd. Och så förstås instrumentala Angelica som mest blir ett snyggt, men innehållslöst, mellanspel.

För Andy Barlow i all ära, men den riktiga magin står som alltid Louise (numer med efternamnet Robinson) för. Redan i Stronger, skivans andra låt, är jag såld när hennes nasalhesa röst distar fram ”Gonna have to be stronger than I've ever been” om och om igen som för att övertyga sig själv, inramad av en varmt dunkande bas och fantastiska stråkar.

Och sedan radas några Lamb-låtar upp. Lamb-låtar som jag vill ha dem. Till the Clouds Clear med sitt växelspel mellan akustisk lågmäldhet och frenetiskt big beat-muller. Gitarrstökstompiga Sun och jazzfunkiga Open Up. Kanske mest av allt Learn, där det slår försynta blixtar mellan Lous röst och stråkarna, och de brutna speldoserytmerna i Please. Förföriskt, på många sätt.

Men det finns ingen ny Gorecki. Ingen ny Gabriel. Ingen ny livräddare i natten. Det var jag övertygad om när nästan hela Between Darkness and Wonder snurrat färdigt. Då kommer den. En avslutning nästan lika makalös som Over and Over från Molokos Statues.

Hearts and Flowers.

Ett mjukt keyboard. En jazzigt långsam bas. Ännu mer stråkar. Louise Robinson.

Sometimes I’m so alone
Even in your arms
Like each of us
Keeps a little wall
Inside our hearts

Fem minuter för vackra att beskriva med ord. Musik kan göra det ibland. Få dig att snubbla på orden när du vill beskriva känslorna du har inom dig. Den måste upplevas.

Precis som kärlek.

Egentligen är det precis så jävla enkelt.