När jag lyssnar på The Chrysler dyker så olika saker upp i huvudet att jag nästan blir yr i det ändå stillsamma och njutsamma tillstånd jag hamnar i. Jag njuter av att hitta nycklar i musiken. Nycklar till saker jag hört tidigare elller upplevt själv. Det är som att ett modernt Beach Boys finstämt kompar […][...]

Amerikansk alternativmusiks främsta galjonsfigur blickar åter ut över farvattnet. Beck har länge på något sätt varit förverkligandet av amerikansk alternative; alternativ hos den rådande massan. På ”Guero” fortsätter Beck att spreta och experimentera. Bitvis rappar han [ja, som en vit kille rappar. Och inte som Eminem, utan som den gamla skolan], bitvis sjunger han med […][...]

Jag förstod inte vad meningen var med den här skivan. Samlingen är onekligen intressant, den börjar väldigt lugnt och förföriskt, som en godnattsaga. För att sedan ta upp i takt och bli rockig och efter det flippa ur och sen avsluta allt med ett spoken word med irriterande bakgrund. I förvirringen framstod sedan ett faktum, […][...]

Helvetet är nära när den största musikaliska händelsen i landet är en gala fylld av paljetter och oexisterande tyg, blir inte ens de mest övertygade innerligt trötta när det numera pågår i flera oändliga etapper? Juckteknik har högre kriteriumsvärde än sångkvalitet när kommersialiteten får bestämma. Den brittiska omgången avgjordes för inte så länge sedan. Det […][...]

Man har alltid haft ögonen på Jenny. Hennes självklara frontfigur i det arty popbandet First Floor Power har på något sätt alltid fascinerat mig. Hon tar alltid plats utan att vara kaxig. Och hon verkar alltid bära runt på en väldig massa integritet utan att verka tråkig. Men även det fria kan säkert bli trist […][...]

Jag minns än idag hur jag liksom sprätte till när jag hörde ”Kick you out” för rösta gången. ”Youth is wasted on the young” var ett album som kom för sent, men ändå rätt. Skitigt och fyllt med attityd. Jag borde ha vuxit ifrån det, men att festa och fixa ett ligg blev plötsligt högsta […][...]

Det här är den bästa skivan sen 1986. Då släpptes The Queen is Dead. I am a Bird Now med Antony & the Johnsons är det bästa jag hört sedan jag var 18. Antony är transvestit och kommer från New York. Han är god vän med Devrendra Banhart och Lou Reed. Med Boy George och […][...]

Håkan kom tillbaka till mig för ganska precis en vecka sedan, i skrivande stund. Nio helt nya låtar. Det är ju inte utan att man sätter på sig hörlurarna med förväntningar. Jag har lyssnat på Ett kolikbarns bekännelser twenty-four seven, ut och in, upp och ned sedan dess. Och Gud vet att jag har tvivlat. […][...]

Vibratot aktiveras kanske lite för ofta. Helheten blir något enformig och det är skönt att skivan slutar efter trettiofem minuter. Men var för sig är de tio låtar Antony and the Johnsons satt ihop på den här skivan inget annat än underbara. Jag förstår att Rough Trade vill ha med det här att göra. Och […][...]

”[…] a collection of songs that meld the power of punk with an innate sense of melodic pop and rock.” Haha. Tillåt mig spy. Plunge är inget annat än radioskval. I dess sämsta benämning. Lättssmält, helylle och riktigt tråkigt. Man får verkligen anta det vidaste punkbegreppet den här sidan Good Charlotte för att kunna applicera […][...]