Det är riktigt märkligt hur ett band som Lambretta ens får fortleva. Vad lever de på egentligen? Varför köper folk den här smörjan? För det måste ju vara det som håller dem flytande. Ingen kan ju ens vilja att sådan här dynga ska förmedlas till mänskligheten? ”The Fight” låter precis som Lambretta borde låta, efter […][...]

Det har talats om Perssons Pack och Traste Lindéns Kvintett, men låter mest som Love Antell. Så känner jag för ”Johnny Drama”. Visst har det euforiska blåset och stompet i mångt och mycket ersatts av fiol, mandolin och andra detaljer, men det är ju samma låtar. Eller? Florence Valentin blev snabbt omtalade i samband med […][...]

Som band betraktat var Raymond & Maria aldrig särskilt intressanta. Istället var det reaktionerna de gav upphov till – kritiken, misstänksamheten, konspirationsteorierna, ja, the whole popvänster shebang – som kändes väsentligt. Framförallt det här med att vara äkta. Keeping it real, liksom. Ni kanske minns det, just som Erik Zsiga avlossat sin första kula smög […][...]

Stockholmsbandet [Ingenting] gör fin och rumsren pop. Det innebär god stämning och långa indiemattor av stämningar, riff och sång. Jag tänker först på Ride när jag hör deras skiva, men håller sen mer med Nöjesguiden om att det låter som ”Per Gessle i OBS-klass”. Texterna är direkta och barnsliga och handlar om solen, polis polis […][...]

Det här är vad som provocerade indiesverige 2004: Ett par Milli Vanilli-slynglar som shoppar på NK Street. Fantastiskt. Men långt ifrån nytt. Byt ut Fred Perry-pikén mot en korsett så är det ju bara samma grej som Army of Lovers gjorde nästan femton år tidigare för att reta tuppjuck på folk. Ändå ledde The Tough […][...]

Det här är intelligent musik. Musik som skapats med ett syfte. Musiken vill förmedla en känsla och genom hela skivan kan man faktiskt känna en löpande känsla av enhetlighet. Inledande ”About Falling Out” kan nästan kännas lite för smart i sitt arrangemang men eftersom de har byggt hela sitt album kring den här känslan om […][...]

Britney Spears och Mariah Carey. Många paralleller där. Båda började som helylleartister som till och med kunde fungera som förebilder för de mest fundamentalistiska kristna krafterna. Mariah med sin granntjejsimage, Britney som den docksöta Disney-ikonen. Båda sålde busslaster med såväl singlar som album och knep alla schyssta sponsringsavtal med de största varumärkena. Den ena med […][...]

Det finns inga dåliga singer/songwriters. Men det finns en miljard singer/songwriters som känns lika engagerande som public service-tv. Den absolut fegaste riktningen man som musiker kan ta är därför också den modigaste. Med en genre vars uttrycksmedel är så små är det svårt att misslyckas – eller lyckas. Status quo är inte bara dominerande, det […][...]

Just när jag trodde det var slut. Att allt var över. När en armé av ledsamma unga män med akustiska gitarrer och singer/songwriter-examen tjatat livslusten ur mina öron och gjort att mina ögon bara gråter till Cityakuten – då kommer någon som får mig att tänka om. På omslaget står han med akustisk gitarr och […][...]

Trummorna hörs knappt alls. Basen är nedtonad. Gitarrens toner tar sig försiktigt fram som ett par mockasinklädda barnfötter. Melodin är inget annat än söt, som en ljusrosa drömväv. ”Min, bara min. Tänk om hela världen vore min. Då skulle ingen kärlek vara blind.”, sjunger Johan Borgert i en av årets allra varmaste svenska poplåtar, ”Då […][...]