Josh Rouse vet att utnyttja solstrålarna som tittar fram mellan huskropparna när snålblåst och regn slår mot vårkänslor och nyvaknad energi. Tillsammans med spanska flickvännen Paz Suay släpper han en ep med fem duetter. Fem duetter med den förföriskt smygande och välgjorda pop han ägnat sig åt sedan ”Nashville”. Jag hade först svårt att vänja […][...]

Det var ingen överraskning att The Shins ”Wincing the Night Away” skulle vara ursmart och välljudande. Inte heller att Clap Your Hands Say Yeahs ”Some Loud Thunder” skulle ha en otydbar skräpproduktion. Av Of Montreals ”Hissing Fauna, Are You the Destroyer?” hade jag väntat mig lite saggig indie-disco och ylande Scissor Sisters-sång. Inte för att […][...]

Det har redan strötts mängder av lovord över Göteborgsduon Dan Lissvik och Rasmus Hägg och de kammade bland annat hem titeln ”Årets pop 2006″ på P3 Guld-galan i början av året. Imponerande, inte minst med tanke på att Studios skivutgivning fram till dess bestått av några ytterst limiterade vinylsinglar och LP:n West Coast som gavs […][...]

Det finns en hel del kvinnor i singer/songwritergenren. Jag har någon gång sagt att flodvågen aldrig tar slut. Sofia Talvik sticker inte ut. Hon gör mjuka romantiska melodier där både pianot och den akustiska gitarren får ta plats. Det som gör skivan bättre än medelvärdet, i havet av hemmasnickrare, är smakfulla och trevliga arrangemang. Där […][...]

…och cirka 20 andra instrument. Från tidig ålder var Salem Al Fakir omgiven av instrument. Han turnerade genom Ryssland som konsertviolinist när han var tolv men tröttnade på det och bestämde sig för att flirta med soul och vidunderliga arrangemang. Han påstår sig inte vara inspirerad av någon annan artist vilket i vanliga fall skulle […][...]

För några år sedan blev jag alldeles hänförd av Richard Reagh. Jag kommer inte ihåg var eller hur, men på något sätt hittade jag en länk till Outlaw, en låt som börjar med ett citat från en presskonferens från Irak när de amerikanska styrkorna hittat Saddam Hussein i ett hål. Massor av skickade musikfiler runt […][...]

Någon som kommer ihåg skämtet om Ingen och Dum? Ingen trillar i vattnet och Dum ringer 90 000, skriker i luren ”skynda er att komma, Ingen har trillat i vattnet” varpå personen i luren frågar ”Va? Är du dum eller?” och Dum svarar ”ja”. Sånt gillade jag när jag var liten och kanske är det […][...]

Vilken är den bästa skivan? Den som bäst krokar i någon av dina reflexer med en snygg hook i refrängen? Den som musikaliskt växer på dig, som aquired taste? Eller den som ger dig mest att tänka på? I perioder är jag övertygad om att det är skivorna jag tänker mest på och kring som […][...]

Det är lika bra att börja med att krypa till korset. För en månad sedan trodde jag aldrig att jag skulle nämna Fontäns debut Aktionskammarn i så positiva ordalag som alldeles strax. För även om den hade fått speltid till och från i över en månad vägrade den att sätta sig. Visst, någon låt här […][...]

Justin Timberlake och allas vår Timbaland försöker med FutureSex/LoveSounds fortsätta där 2002 års Justified slutade. Någonstans vid Cry Me a River gick Justin Timberlake från pojkbandpojke till funkpopman både musikaliskt och i kritiska kritikers ögon. Med detta nyvunna anseende som något förmer än Mickey Mouse Club-kid och N'Sync-fager följer också en vuxnare framtoning. Till exempel […][...]