Studenthumor. Tejpa igen dörrar, tvinga kidsen att springa runt med kalsonger på huvudet, använda ”sexmästare” som officiell titel för festfixaren. Ibland kanske de går lite för långt men det göööör ju inget, de är ju så gooooa (för att inte tala om unga – alla har vi väl gjort lite ”crazy” grejor?). Och, egentligen tycker […][...]

När Oi Va Voi drar igång med Yuri, en sprudlande baktaktsstompig hyllning till kosmonaut Gagarin kryddad med balkanskt bleckblås, klingande mandoliner och vocodersång, infinner sig ett plötsligt behov av tokdans och vodkashots. Festmusik helt enkelt. Samtidigt väcks hoppet att bandets andra fullängdare ska visa sig vara samma fantasifulla kosmopolitiska jambalaya av musikstilar, galna infall och […][...]

Fyra låtar. Det är vad Salad Days andra ep, som kort och gott fått namnet Salad Days EP 2, innehåller. Jag kunde önska fler, för jag gillar verkligen det jag hör. Vemodigt och melankoliskt kallar bandet själva sin musik. Och ja. Men inte på så sätt att jag börjar gråta när jag lyssnar. Det känns […][...]

För ett par år sedan hörde jag Luis Arronte sjunga jazz. Fram tills att det var hans egen tur att ta mikrofonen stod han mest och rökte och såg väldigt stressad ut, och lovade ärligt talat inte allför gott. Ingen hade dock behövt oroa sig. Den handfull standards han tilldelats hanterades väl. Efter den här […][...]

När Berlinduon Bernd Jestram och Ronald Lippok nu tioårsjubilerar gör de det verkligen med stil. För med sitt andra album för skivbolaget Morr Music, det sjätte totalt, har de genom ett mycket tydligare melodifokus än tidigare åstadkommit sin mest lättillgängliga och poporienterade skiva. Ett mera Morrskt sound där deras säreget repetitiva musik lättats upp och […][...]

Precis så börjar Avril Lavignes tredje skiva The Best Damn Thing, uppföljare till både något hyllade men också sågade album Under My Skin från 2004. Avril är en artist som under sin hittills femåriga popkarriär lämnat få oberörda, de flesta har antingen avskytt eller älskat henne. Avril for som en virvelvind in i en populärmusikskultur […][...]

Pressinformationen om Stars on the Wall är underhållande i sina stridigheter. The Go Find presenteras som ett band med drag från 70- och 80-tal, med genljud från popmusikens historia och referenser som Fleetwood Mac. Men utan att någonsin för den sakens skull låta retro. Ett band som inte förväntar sig så mycket av sin musik. […][...]

Jag har alltid gillat att köpa skivor baserat på hur omslaget ser ut. Det är kanske det tråkigaste med mp3-revolutionen (och innan det cd-skivans intåg). Därför bläddrar jag gärna i backar med begagnad vinyl när jag har en stund över. Som när jag väntar på bussen hem till exempel. När jag såg Maxine Nightingales Right […][...]

Det är onekligen ganska kaxigt att debutera med ett album där nästan varje låt tematiskt på ett eller annat sätt kretsar kring rymdresor, funderingar om intelligent liv på andra planeter eller andra ämnen där antingen universum eller utomjordingar finns med på ett hörn. Risken att bli sedd som en ploj är ganska uppenbar. Men ändå […][...]

Blod, sex, skit, rök och död. Det är helt okej. Det är däremot inte det här: ”It's going to be a beautiful day/So too the bluebirds say/As I take your hand and you take my kiss/And we take the world”. Patrick Wolf i dur är fel, fel, fel. Som tur är lägger han av med […][...]