För ett par år sedan hörde jag Luis Arronte sjunga jazz. Fram tills att det var hans egen tur att ta mikrofonen stod han mest och rökte och såg väldigt stressad ut, och lovade ärligt talat inte allför gott. Ingen hade dock behövt oroa sig. Den handfull standards han tilldelats hanterades väl. Efter den här kvällen syntes Arronte inte till på ett tag. Så småningom började han dock sedan dyka upp igen, med sin akustiska gitarr, på små kvartersbarer och som förband till ditten och datten, och alltid med beröm som resultat. Han spelade lite här och där, och fortsätter att göra det, men numera också för att marknadsföra Sólo Ida (”Endast enkel resa”), sitt debutalbum, släppt via Granadabaserade etiketten El Ejército Rojo.

Två ganska tydliga influenser är Mark Kozelek och Nick Drake (vilket även bekräftas av pressmaterialet), även om Arronte inte går tillnärmelsevis lika nära den sistnämnde som till exempel José González. Kanske skulle även Leonard Cohen kunna nämnas. Även om han är relativt diskret så är Luis Arronte egentligen varken direkt tystlåten eller introvert på det sätt som skulle kunna förväntas av honom. Eller navelskådande på samma sätt. Hans texter behandlar mest vardagsproblem, som att bli trött på att folk klagar på hur jävligt allt är eller hur man önskar att pojk/flickvännen åtminstone kunde ha glömt något i ens badrum även om de inte kunde stanna.

Sólo Ida är till viss del en produkt av det konglomerat av rockmusiker som etablerats i Granada, med veteranerna Los Planetas som nav. Det finns många fingrar med i spelet, bland annat så har Florent Muñoz från just Planetas lagt fyra (sic) gitarrer på El Perro de Pavlov och Alejandro Méndez från Lori Meyers spelar samma instrument (men bara ett) på La cuesta de enero. Den mest intressanta gästartisten är dock Diego Galaz, vars violin kan höras på två spår, La Llamada och Los accidentes no existen. Galaz är en av landets mest efterfrågade violinister och lägger med sin närvaro till en intressant dimension till originalstrukturen. Över huvud taget måste det betraktas som ett intelligent beslut att spela in med fullt band istället för att fortsätta i det avskalade format man hittills kunnat höra Arronte. Låtarna får betydligt större kraft i sina månghövdade versioner och ger på det sättet en vackrare inramning åt Arrontes ljusa vibrato.

Det är ganska svårt att peka ut en vek punkt på skivan. Den är fint varierad och tråkar inte ut, och är dessutom föredömligt kort, 11 låtar på drygt 40 minuter. Möjligtvis är undertecknad en aning besviken på Alejandro Méndez’ gästspel, som inte känns i närheten så vasst som det han gör i Lori Meyers. Men på det stora hela är det definitivt en mycket intressant debut som lovar väldigt väl.