Jag har alltid gillat att köpa skivor baserat på hur omslaget ser ut. Det är kanske det tråkigaste med mp3-revolutionen (och innan det cd-skivans intåg). Därför bläddrar jag gärna i backar med begagnad vinyl när jag har en stund över. Som när jag väntar på bussen hem till exempel.

När jag såg Maxine Nightingales Right Back Where We Started From i en vinylback hos Myrorna behövde jag inte fundera länge innan jag bestämde mig. Det var något med den rödmålade väggen, den uttråkade blicken och den slitna fläkten som ropade: ”köp mig!”.

Att det kostade mig en tia att få med mig den hem gjorde så klart chansningen enklare. Att årtalet var 1975 gjorde mig också någorlunda trygg.

För jag erkänner villigt att jag aldrig hört talas om Nightingale tidigare, även om titeln lät vagt bekant.

Skivan är en spretig samling låtar som pendlar mellan soul, pop, disco och försiktig funk. Nightingale har en röst som lätt skiftar ton och klang för att passa sammanhanget. Efter att ha gjort läxan har jag förstått att hon haft en karriär som musikalartist. Det kan förklara saken.

Många av låtarna är riktigt bra, även om en del är lite i mjäkigaste laget (som ”Everytime I See a Butterfly”, ett försiktig orkestralt musikalminnande nummer). Men till och med det svagare materialet vägs upp av Nightingales röst.

Titelspåret är finfin disco (som Sinitta gjorde till en hit igen i slutet av 80-talet, det var förmodligen därifrån jag kände igen den). Think I Wanna Possess You är smutsig discofunk med stor händerna i luften refräng. One Last Ride skickar tankarna till War och Low rider och det är så klart ett mycket gott betyg. If I Ever Lose This Heaven är funkigast och har stötigast blås, dessutom en riktigt grym sånginsats, och en klar favorit.

Ola kommenterar snart. Eller så bör han starta nedladdningsmotorerna om han inte hört skivan redan.