Efter att på förra årets Arvikafestival ha sett James Yuill förpassa sin akustiska gitarr till bakgrunden för att istället helhjärtat ratta fram bröstbultande effekter och rytmer är det ingen direkt chock att Movement In A Storm är mer fokuserad åt den delen av hans musik. Inget jättekliv kanske men där effekterna och beatsen på debuten […][...]

Att Caroline Laher och Franck Garcia ger ut sitt gemensamma projekt på Ben Watts Buzzin Fly-etikett kan på sätt och vis inte bli mer passande. Musiken på Left, och föregångaren Pain Disappears, består i grund och botten av samma huvudingredienser som Everything But the Girl. Åtminstone nittiotalets Everything But the Girl. Det var ju då […][...]

Det har gått ganska precis en vecka sedan nyheten om Macolm McLarens bortgång nådde oss. Det har samtidigt gått 28 år sedan Boy George lärde världen att sjunga Do You Really Want to Hurt Me? och 19 år sedan densamme släppte den bortglömda pärlan The Martyr Mantras. När jag 2010 lyssnar på Amazing Grace är […][...]

Efter den handbromsvändning som Goldfrapp gjorde mellan debuten Felt Mountain och uppföljaren Black Cherry – när organiskt svävande förbyttes i kallmaskinellt marscherande – är utgångspunkten när det handlar om nya Goldfrapp-grejer ungefär: att vänta sig det oväntade. Black Cherry och tredjealstret Supernature höll sig på ungefär samma våglängd, men så kom Seventh Tree och pep […][...]

Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den långa och nördiga (extendedmixen) Till den korta recensionen (radiomixen) Den 28 juni förra året nådde Pet Shop Boys Pandemonium-turné Stockholm och Cirkus. Då hade min arbetsgivare bestämt att jag skulle befinna mig i en helt annan del […][...]

Snorbra. Dagens recension kommer i två versioner, i valfrihetens namn. En kort och en lång. Det här är den korta och koncisa (radiomixen) Till den långa och nördiga recensionen (extendedmixen)[...]

Som alla andra i redaktionen förmodligen också kommer att konstatera är det förstås fullständigt omöjligt att plocka ut de 50 album jag tyckte bäst om de senaste tio åren. Dessutom i rangordning. Kort sagt skulle rätt mycket kunna kastas om i den här listan. Framförallt ju längre ner vi kommer. Det finns säkert 50 kandidater […][...]

Fever Ray Fever Ray Jag slås av det stora mörkret på Fever Ray:s självbetitlade debutskiva. Men jag är osäker på vad mörkret består av. /…/ Det långsamma tempot och de mörka malande tonerna. Även om det strös ut rikligt med lättare toner ovanpå anrättningen smakar det sorg. Det smakar uppgivenhet, förlorad kraft. Men även om […][...]

Det är som bekant jul om bara ett par veckor. Och i musikvärlden betyder jul förstås mer än något annat att det är dags att ta på sig stora tomteluvan och spela in nya versioner av gamla låtar. Inte sällan i versioner som ingen hade tittat åt två gånger om det inte hade varit för […][...]

Att Kents och Annies båda nysläppta alster har något gemensamt var inte något jag hade trott. Visst, hade de släppts betydligt längre ifrån varandra hade jag säkert aldrig ens tänkt på någon slags koppling, men nu är vi där vi är. Kent har på Röd släppt taget om gitarrerna ännu mer och fortsatt allt längre […][...]